Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Ragnar Gierow: De skånska landskapens 1500-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likväl, men när den alarmerade befälhavaren återvände till sitt
fäste, fann han portarna stängda. Han sände smeden att hämta
sin största slägga och ämnade söka krossa en av de järnbeslagna
dörrarna för att sedan komma till tals med upprorsmännen,
men nu gingo händelserna snabbt. En del av hans folk var
innestängd i ett av tornen, troligen beläget över vad som nu kallas
mellersta porten, i den byggnad som i våra dagar hyser museet.
Från tornet ropade de nu till slottsherren, att beväpnade skaror
nalkades från staden, inte för att hjälpa honom utan för att
undsätta Marcus Meyer, och att han fick skynda sig, om han
skulle hinna ur klämman. Kuppen på Varberg ägde rum den 12
mars 1535; slottet måste sedan regelrätt belägras av dess
befälhavare, och först den 27 maj året därefter fick man bukt med
det svårtagna fängelset och dess oberäknat företagsamme fånge.
Den förjagade slottsbefälhavaren hette Truid Gregerson
Ulfstand, och vi ha även en annan anledning att nämna honom i
detta sammanhang. Han var på sin tid Skånes rikaste
godsägare, herre till Torup, Ugerup, Svenstorp, Barsebäck, Estrup
och flera andra ansenliga ställen. Förhållandet saknar inte sin
innebörd. Den politiska motsättning mellan Sverige och
Danmark, som så starkt präglar 1500-talets historia och gjort det
nödvändigt, att de forna danska landskapen bilda en enhet för
sig inom denna volym, hade också en social sida, som alltjämt
på det mest frappanta sätt är synlig i landskapsbilden. Kristian
II:s kalhuggning bland de svenska stormannasläkternas
stamträd hjälpte indirekt Gustav Vasa till ett kungavälde utan alltför
stark trängsel av högättade medtävlare om makten, och detta
låter sig ju också utläsas ur århundradets svenska
byggnadshistoria, såsom docenten Ingvar Andersson på annat ställe i
denna bok förklarat: det var kungen som byggde, han och ingen
annan. I sitt eget land hade Kristian II mindre framgång i samma
strävanden; det blev i stället adelsmännen, som avsatte honom,
det blev de som bekämpade och omintetgjorde upproret till hans
förmån, och att både Fredrik I och Kristian III hade deras hjälp
att tacka för krona och spira, var inte just ägnat att minska adelns
makt gentemot regenten. Femtonhundratalet var också för den
danska adeln en period av våldsam blomstring, inte minst för de
skånska herrarna, och runt om i provinsen stå alltjämt de
bastanta vittnesbörden om deras välmakts dagar, ty där var det de
som byggde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
