Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår trädgård, som i början var kal åker och ljungbevuxen backe
med ek, björk och gamla oxelträd.
Vår »stenlagde» medhjälpare har stått begrundande inför
gråstensblocket. »De’ klyver sej rätt igenom och kan bli två å kanske
tre fina murstenar.»
Se’n har han suttit där och slagit den nödvändiga raden av hål
med hammare och kilar, väl invirade i granris. Vi ha stått
bredvid, intresserade och förväntansfulla, men tvivlande.
Skulle blocket verkligen foga sig efter människoviljan? De där
småhålen, knappt tjockare än en blyertspenna och inte djupare
än ett finger, vad betydde de? Stenen har legat där oberörd,
samlad och mäktig. Våra tvivel ha vuxit till visshet om, att den stenlagde
skulle göra rena fiaskot. Men när han satt kilarna i spännhylsorna
och börjat slå, sakta och metodiskt med orubblig tillförsikt, har
stenjätten ett, tu, tre smackat högt och öppnat ett djupt gap.
Och vi ha slagits av häpnad och fått en hälsosam respekt för
människohjärnan, som överlistat hälleberget.
Det var som ett skådespel från historiens gryning, det var
stenåldersmannen i arbete, det var sagan vi mötte i nuets klara verklighet.
Våra äppelträd och plommonträd äro barn, som vi vårda, tukta
eller älska allt efter behov.
Då vi gå där och syssla med dem, ritar gladan, vår gäst
sedan många år, sina eleganta ringar i höjden eller sveper ned
ett slag mot lindarnas kronor så nära, att vi kunna se hennes
ögon. Hon är van vid oss, men vill se efter, vad vi ha för oss.
Ute över hemviken skymtar också nästan var dag en annan av
våra förnäma rovfåglar, fiskgjusen. Den står stilla långa stunder
med klippande vingar och störtar sedan plötsligt på huvudet, så
att vattnet sprutar om honom.
När fågeln mödosamt höjer sig igen, droppar det som smält
silver från vingarna, men hans klor äro krökta om en av våra
grönskimrande, lata gäddor.
Den gamle hägern, som står orörlig borta vid andra stranden som
en vitgrå staty, tycks följa färden med ganska oskrymtad
avundsjuka, om han nu i sin ålders höst verkligen har blivit så mänsklig.
Men dagarna längas mer och mer. Stor, rik, fylld av dofter och
ljud stiger sommaren in över landet.
Sjön glittrar som en silverbricka var morgon, då vi gå ner för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
