Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Eklundh: En gård — ett hem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den starka doften av ängarnas gräs efter dem som en levande
ande oeh fyller var vrå också inne i rummen, ty alla fönster
och dörrar äro vidöppna för att taga mot härligheten.
Liljekonvalje, linnea och nattviol stå i våra blomsterglas och vi
vandra i linneadoft ut till baduddarna. Då ligger huggormen lat
och stilig på vägen vid våra fötter och orkar knappast flytta på sig.
I våra holkar, som sitta i trädgård och hagar, häcka
flugsnap-pare och svalorna göra himlen levande över oss. Blåduvan
kuttrar under granvalven och koskällan svarar i dunklet.
Och göken gal.
Myggorna dansa i kvällningen och när solen äntligen sjunkit
ner, ligger nordljuset som en brand över sjöviken. Livets
rikedom brusar omkring oss i färger, dofter och ljus och själva öppna
vi bara vår famn och taga mot.
Gäster komma och fara. Det blir midsommar med lövad stång,
lekar och dans. Det blir andjakt och bilar parkera på planen
framför huset. Det blir kräfttid och augustimånen stiger full och
röd över sjön och betraktar kulörta lyktor under hängbjörkarna.
Vad ett hem vid ett vatten har mycket rikare värld än ett hem
inne i landet.
Var dag går blicken ut över vågorna: »Det börjar blåsa
ordentligt. Jag kan undra, hur Rask klarar sig med flotten i Högasund?»
Genom vattnet bli vi delaktiga i en hel värld, gemensam för
många främmande, okända hem på andra stranden. Över samma
böljor se våra ögon och andras där borta från Höös och Taxås
höjder. Det är inte bara vi, som följa den vita Udda-båten, då
den glider förbi med sin långa rad av pråmar efter. Det är inte
bara vi, som lyssna till främmande propellerslagi natten. Det är
också andras öron, andra, som vi inte känna och som bo fjärran borta.
Sjön är bryggan mellan hundra hem, en brygga, som förenar
och skiljer. Skiljer, så att vi också äro ensamma om vågornas
fägring och musik. Ibland har den sin alldeles särskilda röst.
Den kommer med östanvinden. Då tala böljorna. När andra
vindar blåsa, se vi dem bara.
Men när östanvinden börjar, ha vi dem plötsligt alldeles
bredvid oss, de glada, sorlande vågorna och vi sitta hela kvällen och
höra på det oavbrutna, stigande och sjunkande sorlet från den
osynliga, avlägsna menighet, som håller konklav i skymningen.
Tills vi sakta somna, då rösterna därute vid midnatt bli
långsamma och sömniga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
