Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: I Vemmenhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I Vemmenhög
III.
Vemmenhög är först och sist bondejord. Herrgårdarna spela
här inte samma roll som i grannhäraderna, vilket givetvis gjort att
bönderna blivit något styvare i nacken. Men betydande
herrgårdar finns det ju också i denna del. Var exempelvis Jordberga är
beläget kan ingen tveka om, ty det stora sockerbrukets skorsten
visar väg, synlig vitt omkring.
Mer undangömt ligger Dybeck, Sveriges sydligaste säteri. Det
lönar sig att fara dit. Den gråa gavelbyggnaden med sina vita
ornament, vallgraven med sina svanar och borggården med sin
murgröna är en ensemble, som i det längsta har bevarat sin
ålderdomlighet. Buxbomshäcken vid infarten har vuxit upp till
hela träd, parken har en sydländsk yppighet. Men någon fridens
ort har Dybeck inte varit. Den danska adelsätten Marsvin var
ingalunda främmande för jordiskt högmod — därom vittnar
Jörgen Marsvins nu rivna torn, som var försett med följande inskrift:
»Dette er bygget ikke med Possemad uden med eget Folk og
Penge.» Efter honom kom en period på tvåhundra år, då Dybeck
hade två ägare som lågo i luven på varandra, de s. k. Kroke- och
Sparre-parterna. Under nuvarande ägare betraktas Dybeck som
ett av provinsens mönsterjordbruk. Men ännu in på 1800-talet var
detta gods en oroshärd i den annars fridsamma socknen, och
även den godmodige Nicolovius måste under sin kyrkoherdetid
utkämpa många duster med herrskapet på Dybeck. Allmogen
därnere trycktes hårt av hoveritjänsten. Det finns en uppteckning
av den s. k. Dybecksvisan, som diktades av missnöjda
hoveri-bönder och på sin mumlande dialekt ger uttryck åt dov,
hopsparad förtrytelse, inte utan gliringar om inspektörens
småländska härstamning.
Svaneholm låg länge som en slumrande Törnrosa vid sin
näckrossjö. Nu har detta slott förvandlats till hembygdsmuseum
genom de skånska slottsherrarnas och böndernas förenade insats
för saken: det berättas, att andelarna i den erforderliga
köpesumman tecknades i fart på en veckas tid. Det är en vacker och
riktig tanke, att Rutger Maeleans gamla borg har blivit häradets
centrum för hembygdsvården. Festligt kan det vara där på de
stora dagarna, då gamla dräkter plockas upp ur kistorna, då
silvermaljorna glänsa i solen och spelmännens bröllopslåtar
ledsaga tåget. Därför vore det naturligtvis endast en yttring av för-
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
