Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: I Vemmenhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Östra Vemmenhög satt Nils Lovén som kyrkoherde under de
år, då han skrev sin klassiska bok om Folklivet i Skytts härad.
Sedermera blev han prost i Äspö, där han byggde den ståtliga
prästgården och på lediga stunder översatte Dante. Hur starkt
han var fästad vid bygden, kan man se i de brev han sände hem
från sina utlandsresor. Han använde därvid ständigt sitt kära
Vemmenhög som ett slags mått. Sitt första intryck av järnvägarna
år 1852 återger han med orden: »Ångvagnarna gå ej så fort som
vi väntat, de gå ej fortare än då vi i fullt trav resa utför
Vemmenhögsbackarna.» En annan gång försäkrar han: »Jag har ej i
själva England och Belgien sett en härligare gröda än den som
blomstrar kring Äspö. Långt ifrån att tycka att vi ha det sämre än
andra tyckes mig att vi i allmänhet ha det mycket bättre.» — Ett
par årtionden efter Lovéns död gästades Äspö prästgård flitigt av
en ung släkting till prosten Holmberg, en Lundastudent som
under sina ridturer i markerna drömde om att göra realistisk
revolt i den svenska poesien och även mäktade det. Han hette
Albert Ulrik Bååth och var visserligen barnfödd i Hammarlöv,
Skytts, men alldeles lika hemmastadd i Vemmenhög.
I Hönsinge, inte långt ifrån Anderslöv, låg en gång Ola
Hanssons fädernehem alldeles vid stora landsvägen Malmö—Ystad. Som
yngling vallfärdade jag dit och hade trots bestämda upplysningar
svårt att nöja mig med det faktum, att gården var nedbrunnen och
alldeles försvunnen. Den gången var romanen »Rustgården»
ännu inte tryckt; jag hade annars i den kunnat läsa, hur det gick
till. Det är synd, att den boken skrevs vid en tidpunkt, då
diktaren redan var förgiftad av rancune-stämningar och inställd på att
skildra förfallet, vantrevnaden och upplösningen. »Rustgården»
har utomordentliga partier och skulle under gynnsamma
betingelser ha kunnat bli en svensk »Oberhof», en autentisk,
mustfylld krönika om den skånska storbondegårdens liv genom
släktleden. Nu mynnar den ut i bitter olust, och dess mörka botten är
ingen växtplats för humorn; den påminner nästan om Bunins
ryska byskildring.
Men Ola Hansson skulle under de långa landsflyktsåren med
försonad känsla återvända till hembygdsmotiven: den lilla
diktcykeln »Brydestuan» är endast ett av dessa vittnesbörd från
minnenas Hönsinge, mättat med lustigt skrock och folkligt gemyt.
Ännu i Bujukdere vid Bosporen kunde hemorten stå upp för
honom. En av hans sista dikter handlar om fädernegården och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
