Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anders Österling: I Vemmenhög
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
löpa samman. Lilla Isie behöver annars inte känna sig underlägset
Stora Isie, tv det yngre samhället är nu större än det äldre.
Men tingssten finns bara i Stora Isie, och det är en sällsynthet att
finna dylikt i behåll på Söderslätt. Jag kom ihåg den från pojkåren
och blev glad att återfinna den.
Medan jag höll på att leta efter detta fornminne hände mig en
alldeles privat episod, som kanske dock förtjänar berättas. Vid
kyrkan i en av grannbyarna gick chauffören upp för att rådfråga
en äldre dam, som stod i samtal med en yngre man på kyrkogården.
När hon hörde vem det var som begärde upplysningen,
blev hon tydligt bestört. Det visade sig att hon i samma minut
hade talat om en släkting till mig, en manlig kusin vars grav hon
just utpekat. När denne min släkting för ett tjugutal år sedan
avled som ungkarl, skulle han ha testamenterat sin egendom till
en lantbrukardotter som var hans hushållerska. Testamentet
hade ålagt henne att sätta ett kors på hans grav, men detta villkor
var ännu ouppfyllt. Den äldre damen som harmades över
försummelsen diskuterade med organisten om saken borde anmälas
för kyrkorådet — och i samma ögonblick stannar vid kyrkogårdsgrinden
en bil, medförande den kanske siste manlige släktingen
till den bortgångne! Det är sådana slumpsammanträffanden, som
förekomma i Thomas Hardys berättelser, och jag får erkänna, att
jag själv glömde tingsstenen för detta gravkors över en anhörig,
som jag endast flyktigt mött en gång för längesen.
Emellertid hade jag inte behövt denna påminnelse om att min
fädernesläkt levat och dött i dessa byar. Så vitt jag vet är den nu
försvunnen, underligt nog då min farmor gav liv åt en väldig
skara barn, fjorton inalles. Min farfar brukade ett litet
hemman i Östra Torp, som sedan övertogs av en av mina farbröder.
Hos honom brukade jag vistas om somrarna; han var ungkarl
och tyckte om brorsonens sällskap i enahandat. Om den lilla
hemtrevliga gården har jag skrivit mer än en gång. Den var på
intet vis märkvärdig, men utanför tofterna låg en av häradets
mest representativa gånggrifter, kallad Kungsdösen, en rik
fyndort för flintredskap och keramik. Kullen med de tjugufyra gråa
stenarna var ingen vanlig lekplats; för fantasien blev den så att
säga ett levande väsen. Jag har ännu mina ögon och öron fulla av
den bygdens särskilda syner och ljud: havets glans på avstånd,
rågens böljor, kornas råmande, tjuderklubbans slag och åkerhönsens
skri om kvällen. Smaken av den syrliga bondosten och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
