Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Björn Gottlieb: Till fjälls med tandemcykel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så starta vi efter middagen för färdens svåraste etapp. Från 606
till 975 meter över havet. Det förestår oss nära 14 kilometers
stigning uppför Flatruet — fjället med landets nyaste och högst belägna
bilväg. Dit upp åker man minsann inte tandem — man skjuter
mödosamt kärran framför sig med kroppen i 45 graders vinkel
mot marken. Marschen tar flera timmar, men det går, bit för bit.
Vi lämna Skärkåns dalgång under oss. Barrskogen tar slut,
Bakom dalen bilda fjällen en rundhorisont, ett ogripbart
panorama i färger och linjespel — mäktigt, gåtfullt, nästan
beklämmande i sin storhet. Synen kan helt enkelt inte fästas på
papperet. Närbilden är mörkare, mera nyanserad än den sprödare,
liksom halvt beslöjade fjärrsynen. Ögat räcker inte till . . .
Så komma vi äntligen upp på det gäckande kalfjället. Kalfjäll
är förresten inte rätta ordet. Här finns det visserligen inga träd, men
marken är täckt av enbuskar, lavar, dvärgbjörk och silverbladig
salix. Det är denna matta, som på långt håll kommer »kalfjället»
att skimra i grönt.
Vi följa Kojebäcken uppför ett stycke. I väster dyka ett par nya
ostkupor, den ena rund, den andra spetsig, upp i silhuett rätt
under den dalande solen. Klockan är 20. En halvtimme senare
öppnar sig i söder en ny, taggig fjällvärld. Det är Blåstöten vi se
framför oss, det 1 347 meter höga Anåfjället och andra massiv.
Vi äro nu uppe på den grönbruna jättepannkakan —
naturdyrkaren får benäget ursäkta, om bilden profanerar —, som
givit fjället dess flata namn. Flatruets öringar slå ringar i de
runda, vassiga smågölarna, pannkakans porösa hål. Det är
ljuvligt att vara till.
Ytterligare några kilometer, och högsta punkten är nådd. Vid
vägens invigning 1938 kunde hundratals bilar utan svårighet
parkeras i den kringliggande terrängen, som är jämn som ett
golv. En granitpelare erinrar om att »Ljungdalens byamän reste
stenen». Falkvålen heter platsen.
Med hastighetsmätaren pendlande mellan 50—60 km/tim.
störtdyker vi så i kvällskylan ner mot Storvallens lappläger. Sträckan
är 6 kilometer, brant, spikrak. Vi äro där på några minuter. Den
överjordiska synen på platån går hastigt som en kuliss i höjden
på alla sidor.
En stuga dyker upp bakom några träd. Backen är inte slut,
men vi äro framme i Storvallen. Vi bromsa in, men sedan vägrar
cykeln att röra sig ur fläcken. Det rykande baknavet sprutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
