Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Fröling: Kring Kungsleden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innehöll ett större och ett mycket litet rum, visade sig ganska snart
för liten, och 1911 om- och tillbyggdes den, så att den kom att
innehålla två rymliga rum.
Den 35 kilometer långa sträckan mellan Kebnekaise
turiststation och Teusajaurekåtan hade för det stora flertalet vandrare
känts bra nog dryg, varför turistföreningen år 1916 uppförde
kåtan vid Kaitumjaure. Följande år byggdes Vakkotavarekåtan
vid stranden av Päskajarnga, innan ännu dammbyggnaderna
vid Lilla Sjöfallet blivit till och innan den regelbundna
motorbåtstrafiken kommit igång ovanför Stora Sjöfallet.
Vakkotavarekåtan blev en välkommen rastplats när man skulle till att börja
den tidskrävande rodden på sjöarna ner till Stora Sjöfallet eller
stod i färd med att anträda vandringen mot Kebnekaise med den
branta stigningen upp genom björkskogen vid Vakkotavare.
Genom att Abisko turiststation gjordes tillgänglig även för
vinterbruk, vilket skedde 1925, skapades den första stora
vinter-turiststationen i Lappland. Härmed öppnades, kan man säga,
de nordlappländska fjällen även vintertid för turistlivet.
Som ett led i föreningens strävan att underlätta’ och förbilliga
färderna i fjället för den stora allmänheten framstår också
rös-ningen av den 135 kilometer långa delen av Kungsleden från
Abisko till Vakkotavare. Till detta vidlyftiga arbete, som
utfördes åren 1926—1927, fick turistföreningen det förstnämnda året
scouter till sin hjälp. Några år senare 1929—1930 uppfördes
prismastugorna vid Singivagge, Sälka och Alesjaure. Antalet
färdande längs Kungsleden ökades dock alltjämt, och snart visade
sig även dessa stugor för små. Jag kommer väl ihåg en regnig
sommarkväll 1931, då vi voro fjorton, ja, kanske det var sexton
personer, som stötte samman i Sälkastugan med dess fyra
bäddplatser att samsas om! Vi hade då skäl att välsigna det
fyrmanstält, som turistföreningen placerat i denna liksom i de
övriga prismastugorna som reservutrymme. Men ändock liade
det blivit två ganska överbefolkade sardinburkar av det hela,
om det inte velat sig så väl, att ett av de övernattande sällskapen
hade medfört eget tält.
På grund av knappheten på medel kunde turistföreningen först
endast provisoriskt avhjälpa dessa brister, som hotade att bli
allt mera påtagliga. Ett par rymliga takåskåtor byggdes invid
Sälkastugan (1935) och vid Alesjaurestugan (1937). Det gick
emellertid icke att reda sig med dessa tillfälliga anordningar,
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
