Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på odalgården och brukar dess jord, medan de yngre sönerna
gå till havs eller hirdgård, segla i västerviking och återvända
med många märkliga ting och märkligast bland dem alla tron
på Vite Krist och det heliga korset. Nästan utan att man tänker
på det förvandlas asadyrkan till tron på den nye guden, som
är större och mäktigare än Oden själv, skurdtemplen bli kyrkor,
och genom slättens lärksång tränger med ens ett nytt och
främmande ljud: av klockor, som ringa till tidegärd. De ringa in en
ny tid, en brytningstid med alla dess omvälvningar och strider,
men ändå en tid, varunder det småningom ljusnar över
bygderna och milda sunnanvindar börja dra in i ett hårt och
skogsmörkt nordanland: 1100-talet är inne . . .
Men det första minne från detta århundrade, som mötte oss på
vår resa, var inte direkt av det mildare slaget.
Mötet skedde vid Leaby vägskäl, där eriksgatans uråldriga led
träffar Ätrastigen, den gamla ridvägen, som genom Redvägs
härad kommer hit upp från Halland och havet. Där erinrade vi
oss nämligen att en herre vid namn Ragvald Knapphövde någon
dag vid pass år 1125 i spetsen för en väpnad hird ridit upp
mot Karleby tingstad här intill, hotfullt inväntad av västgötarna
och deras myndige lagman, Karle från Edsvära.
Den folkkära Stenkilska ätten var utgången på svärdssidan,
och av de många tronkrävarna hade svearna valt Ragvald
Knapphövde, som nu var ute på sin eriksgata, den färd genom de
förnämsta landskapen, som alla nyvalda konungar måste göra för
att bli erkända av sina undersåtar. Men han hade överskridit
västgötagränsen utan att, som lagen föreskrev, invänta gisslan
från alla götars ting, och det var ett brott som inte kunde
tolereras. I sak hade västgötarna helt visst intet att invända mot
svearnas val, ty de brydde sig föga om kungarna och skötte sig
utmärkt på egen hand, men de tålde ingen sidvördnad för sina
ärvda lagar, och utan gisslan var själve kungen bara en
rättslös främling, som med väpnad hand trängt inom deras
landamären. Eriksgatan räckte den gången inte längre än till Karleby,
där Ragvald med livet fick sona sitt lagbrott, och västgötalagens
konungalängd ger också Karle från Edsvära det vitsordet att »han
friade sitt land från onda män och skändligheter».
Nu rullar emellertid en buss på eriksgata mellan Falköping
och Tidaholm och hindras inte av någon från att fortsätta sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
