Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skyn, och ingenting hindrar solskenet från att belysa korsgång,
kapitelsal, refektorium och andra lokaliteter som tillhöra ett
kloster, men i fantasien ser jag systrarnas långa tåg under valven,
som milt belysas genom smala, målade fönster. De komma ut i
korsgången, kasta kanske en längtansfull blick upp mot den blå
himlen, där duniga skyar jaga, och försvinna in i rummen, där
de tysta böja sig över sitt arbete eller sina radband. Den ljusa
slätten, som skiftar färg under molnskuggorna, bergens blånad
och världens alla flygande vindar äro ingenting för dem.
Grundläggningsåret för Sveriges första nunnekloster är okänt,
men konventet antas ha existerat redan vid Erik den heliges död,
ty det kloster, där Knut Eriksson under kampens dagar gömde
sin brud, var sannolikt Gudhem. Då segern och makten slutligen
voro hans, lät han 1172 fullborda byggnaderna och skänkte
nunnorna Gudhems kungsgård, huvudgården i Gudhemsbo, d. v. s.
ett av de åtta »bon» eller förvaltningsdistrikt vari Västergötland
sedan hedenhös var indelat. Han och hans ätt ägde i Varnhem
och Gudhem en motsvarighet till Sverkerättens östgötska
stiftelser, Alvastra och Vreta, och efter ättens utslocknande 1250 fann
Erik läspe och haltes änka här en fristad till sin död 1252. De
maktägande fortsatte att omhulda klostret, tills Gustav Vasa
omsider lade sin hårda hand på dess stora egendomar. Nu finns här
inte mycket kvar, men de fynd som gjorts berätta på sitt torftiga
sätt om en nunnas liv: det är sländtrissor, nålar, prylar och
fingerborgar likaväl som radbandskulor, bokbeslag och stylus
att rista på vaxtavlor med.
Kyrkan och kungsgården behärska nu, liksom före 1161,
ensamma sin närmaste omgivning, och t.o.m. Skaravägen har
lämnat dem i fred. På klostertiden var här en sådan trafik att
nunnornas gästfrihet anlitades mer än deras ekonomi rådde med, och man
får väl anta, att det var nöjda och tacksamma gäster, som
därefter fortsatte gamla Skaravägen norrut till Ingatorps kungsgård,
Hornborgasjön och Hångers kyrka, där de offrade för fortsatt
lycklig resa — en vana som bibehölls in i sen tid och ännu
spåras i kyrkans bevarade räkenskaper.
Nu får man söka de gamla färdemännens spår liksom i blindo.
Den forna Skaravägen är nästan utplånad ned till Ingatorp, som
är en vanlig by utan rester av den kungsgård, där traditionen
säger att konung Inge, Stenkils son, avled någon gång i början
av 1100-talet, och Hångers kyrkogård, där han begrovs, är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
