Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mellan Varnhem och Skara går vår väg genom en flik av Valle
härads idylliska sjöområde och över Axvalla hed, som i
närvarande sammanhang inte intresserar oss. Framför oss växer
småningom Skara fram med sina gotiska torn, med vilka ett
modernt vattentorn på det vanvördigaste sätt konkurrerar. Men
innan vi nå så långt måste vi, som äro på sök efter det förgångna,
vika in i Götala gårds allé. Vid den ligger nämligen en ekbevuxen
kulle med domarringar, som anses ha varit platsen för alla
götars ting och kanske också vändpunkten för Ragvald Knapphövde.
Ser man inte hur lagmannen däruppe på kullen reser sig
inför sittande ting, bjuder tystnad och börjar sin lagläsning:
»Här börjas västgötars lagbok.
Kristus är främst i vår lag. Sedan är vår kristna lära och alla
kristna, konung, bönder och alle bofaste män, biskop och alle
boklärde män ...»
Man ser också konungarna på eriksgata stiga dit upp och svära
på okränkbarheten av samma lag, västgötarnas dyrbaraste arv
och värnet för deras lagbundna frihet, det som bestod tiderna
igenom och överlevde både kungar och lagmän. Som skuggorna
skifta under ekarna, så kommo och försvunno de i snabb följd:
Stenkil, som föddes och dog borta i Levene, den stillsamma
idyllen mitt på Varaslätten, där man på tre mils avstånd ser
Mösseberg som en blå dimma vid synranden — hans söner Inge
och Hallsten — bröderna Filip och Inge d. y. — Ragvald
Knapphövde, som ensam föraktade lagen och fick sona det — de många
herrarna av gamle kung Sverkers och helge kung Eriks ätter . . .
De flesta dräptes av medtävlare eller stupade i strid, men med
stöd av fädernas lag styrde bönderna själva sitt land, och
därför blev aldrig ett interregnum en katastrof, ej heller
kungaätternas strider. Livet gick sin gång dem förutan, och det viktigaste
var inte vem som för tillfället rådde över Uppsala öd och vad han
företog sig, utan årsväxt och Guds väderlek, giftermål och
grannsämja, lagens helgd och tryggheten i att äga kyrkan och
salighetsmedlen som värn mot evig fördömelse och alla onda makter.
I Skara finns just ingenting som direkt talar om 1100-talet.
Visserligen gömmer domkyrkan under sin strängt stilrena gotik
rester av en stor romansk stenkyrka, som invigdes ungefär
samtidigt med domen i Lund, men man ser ingenting av den, ty
tiden har gått hårt fram över Gammal-Sveriges ärevördigaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
