Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: På kungsvägar genom Västergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solbaddad middagsstund, när de lekande skolbarnens röster
kvittra i kapp med fåglarna, eller en helgdagskväll, när
sockenborna stillsamt ansa sina gravar och »det ringer till bön uti
Husaby», ser man den fulländade lantliga idyllen. Nedom
kyrkvallen, där den ligger på Kinnekulles sandstensklev, breder sig
slätten rik och ljus, i sydost blånar Billingen långt borta, och
gräset susar lika mjukt kring de åldriga gravar, vilka förr
ansetts tillhöra Olof Skötkonung och hans drottning, som kring alla
de andra ända fram till vår egen tid. Bland dem finns det en,
som bär den patetiska inskriften »Omsider lycklig», och en
annan, som bär ett namn — Anna Lisa Geijer, född Lilljebjörn —
som kommer tanken att flyga långt bort till en annan av våra
minnesrikaste griftegårdar, där man också tycker sig höra suset
av den svenska odlingens Yggdrasil: Uppsalas. Och man minns,
att det går flera osynliga trådar mellan Uppsala och Husaby.
Den förste kunglige avfällingen från fädernas asatro, Olof
Skötkonung, flydde ju Uppsala och hednabloten för att slå sig ned på
Husaby gård, som han sedan skänkte »till stavs och stols», och här
byggdes kanske Västergötlands första lilla stavkyrka, varav man
tror sig ha funnit en rest i form av en barkad, avfasad stock.
»Olawer Skotkonongær war fyrsti konongær sum kristin war
i Sweriki. Han war döptær i kiaeldu Þerre, wid Hosæby
liggær», förkunnar kort och sakligt västgötalagens konungalängd.
Inskriften vid dopkällan uttrycker sig i sirlig 1700-talsstil: »På
detta rum fick Sverige bot i hedendom mot själesot att mörksens
makt månd hisna» o. s. v. i många verser. Det låter litet olika,
men det är samma sak som sägs, och det är samma språk. Här,
som ofta annars under denna resa, grips man av en förunderlig
känsla av kontinuitet.
Biskoparna bodde på Husaby, tills Skara, landets gamla
huvudort, också blivit kristnat, men under hela medeltiden ägde
de gården och återvände gärna dit. På 1400-talet lät biskop
Brynolf Gerlaksson uppföra ett stenhus vars ruin ännu står kvar,
men i början av 1100-talet voro både kyrka och biskopsgård
av trä. Redan tidigt fogades dock det nuvarande stentornet till
stavkyrkan. Massivt men ändock rankt och energiskt
dominerade det över omgivningen, trots att det inte var så högt och
spirkrönt som nu. När sedan stavkyrkan byttes mot en av sten,
växte kyrkan samman med tornet, men stenens och murningens
behandling visar klart att de äro av olika ålder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
