Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tor Andræ: Från Sigtuna till Gamla Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadskyrka, S:t Per och S:t Olov som sockenkyrkor för
landsförsamlingarna med samma namn funnos ännu vid medeltidens slut
underhållna och i gott stånd. Den store riksbyggaren och
kyrkofördärvaren, som hämtade fjorton tusen murtegel från det
nedrivna klostret till sitt slottsbygge i Svartsjö och upphögg
gravstenarna till trappsteg, insåg som den praktiske man han var, att
det är både besvärligt och föga lönsamt att riva ned medeltida
gråstensmurar. Han nöjde sig med att hämta en klocka från
S:t Olov. Bråttom hade han, och för ändamålet slogs därför ett
hål genom valvet, som provisoriskt tätades med en trälucka.
Sedan klostret nedlagts, uppläts den rymliga Mariakyrkan till
gemensamt gudshus åt staden och de båda landsförsamlingarna.
Gråstenskyrkorna stodo öde och började förfalla. Johan III, som
i sin syn på historiska byggnader var mer än tre århundraden
före sin tid ingrep emellertid med kraft. Han ålade 1590 »pastor
med stadens förmän» att hava noga inseende över ödekyrkorna
och oförtövat giva höga överheten tillkänna, om något fattades i
deras underhåll, att »de gamle store Sveriges huvudstäders
monumenter icke varda platt borta och avkomma ur syn och minne».
Men efter hans död fortskred förfallet i ökad takt och redan på
Erik Dahlbergs tid stodo sigtunakyrkorna i ungefär samma skick
som nu. Ingen arkitekt kan låta Sigtuna uppstå i dess forna
härlighet. Nu är den uppgiften förbehållen arkeologer och
konsthistoriker. Under deras ledning våga vi färden till 1100-talets
Sigtuna.
Vid slutet av det första kristna årtusendet utgjorde Mälaren med
dess otaliga vikar och öar ännu en del av den uppländska
skärgården. Där Stockholm nu ligger, fanns mellan
Brunkebergsåsen och höjderna på Söder ingen ström utan ett brett sund i
vilket Stadsholmen och Gråmunkeholmen stucko upp som
oansenliga skär. En väldig, mångflikig havsvik sträckte sig djupt in
i landet ända till kvarnfallet i Uppsala, dåtidens östra Aros. Dess
yta täckte allt land, som ligger lägre än fyra meter över Saltsjöns
nuvarande nivå. Med ett flertal leder stod den i förbindelse med
Östersjön. En av dem, ännu tydligt markerad av sjöar, åar och
dalsänkor, förde från Trälhavet över Akersberga, Garnsviken och
Lunda, där den nu försvunna medeltidsstaden Folklandstingstad
sedan anlades, ända fram till Uppsala. Genom en annan kunde
man från Stocksund över Norrviken och Edssjön färdas till Sigtuna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
