Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tor Andræ: Från Sigtuna till Gamla Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fördrevos av det motsträviga folket. När Adalvard den yngre år
1064 besökte Sigtuna, hade han till en början stor framgång,
men måste efter mycket kort tid ge vika för den hedniska
reaktionen och tog då sin tillflykt till det kristna Västergötland. Det
förefaller knappast troligt, att hans mission skulle ha fått en så
snöplig utgång, om han kunnat anknyta till en redan
halvsekelgammal kyrklig tradition.
I varje fall har det fromma missionsnitet säkert icke varit
ensamt bestämmande, när Guds Sigtuna anlades. Mammon hade
nog också i någon mån sitt finger med i spelet. Myntning hör
ju snarare hemma i merkantila än i kyrkliga sammanhang.
Riket behövde en handelsplats med mera skyddat läge än Birka,
som låg helt öppet för vikingaflottor och främmande erövrare.
Skarven, vars inlopp genom den trånga leden vid Stäket lätt
kunde spärras genom pålning och stenförsänkningar, erbjöd en
helt annan trygghet än Björköfjärden. Egendomligt är dock, att
under det Birka varit skyddat av starka befästningar, har
Sigtuna mot landsidan varit helt obefäst. Det är också
anmärkningsvärt, att man icke kan upptäcka några som helst spår efter
borganläggningar eller andra försök att med konst upphjälpa de
naturliga försvarsmöjligheterna. Bland jordfynden i Sigtuna har icke
heller påträffats något vapen. Staden har tydligen kommit till
under en period, då relativt lugn rådde inom landet. Angrepp
från landsidan har man icke ansett sig behöva räkna med.
Men kung Olov har kanske också haft ett annat skäl att
förlägga den nya köpstaden längre inåt landet. Vägväsendet har
tydligen under de sista förkristna århundradena tagit ett
betydande steg framåt. För Rimbert, som i slutet av 800-talet skriver
Ansgars leverne, är färden landvägen till mälarbygden ett
förtvivlat företag, en bitter nödfallsutväg för de skeppsbrutna. För
magister Adam två hundra år senare är den en normal
resemöjlighet, om ock vida långsammare än sjövägen. För den
inlandshandel, som med klövjeforor började söka sig fram efter
vägarna, låg det isolerade Birka den tid isen icke bar ytterst
obekvämt till. Man behövde en stapelplats närmare Upplands
huvudbygder och inom räckhåll från vägarna.
Om många av våra gamla städer gäller vad Torsten Fogelqvist
en gång yttrat om Skenninge: ett Vineta sjunket icke i havet
utan i jorden. De ovaraktiga trähusen ha gång på gång rivits
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
