Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto Frödin: Alvastra kloster. Inför ett 800-årsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I den egenskapen måste de ju starkt reagera — till den verkan
det hava kunde — mot de hedniska sedvänjor och
föreställningar som alltjämt levde kvar och frodades i trakten: kultbruken
och ceremonierna på den ovannämnda »Smörkullen», talet om
jättarna på Omberg, vilka bl. a. skulle ha slungat det väldiga
stenblock mot Heda kyrka, som ännu ligger där kvar till
beskådande, och de också till berget bundna sägnerna om
drottning Omma.
Befolkningens kulturella nivå bör alltså enligt fransk
uppfattning ha synts rätt så låg. I grund och botten även den kungliga
familjens. Kungen själv tillhörde en gammal östgötsk
storbondeätt, han ägde gods och gårdar på flera håll i landskapet. Alvastra
var en och den hade han skänkt sin drottning som morgongåva —
om man nu får tro biskop Brask. Som konung var Sverker
således en uppkomling. Drottning Ulvhild åter var av förnäm
norsk börd — en ättling av Harald Hårfager — och lika högt
begåvad som ärelysten och hänsynslös. Redan en gång förut
hade hon varit Sveriges drottning, nämligen Inge den yngres,
men efter dennes död omkring 1122 blivit Danmarks genom sitt
giftermål med konung Nils. Honom hade hon emellertid lämnat,
för övrigt under ganska dramatiska omständigheter — hon lär
nämligen ha spelat en viss roll vid mordet på sin makes brorson
Knut Lavard år 1131 — för att i stället bli Sverkers gemål.
Därmed för tredje gången drottning, sannerligen ett sällsamt
levnadslopp! Hon hade således haft ett ganska brokigt förflutet,
redan när hon gick att förena sina öden med Sverkers. Denne
åter synes ha haft sitt finger med vid konung Inges bortgång —
åtminstone misstänktes han härför på sina håll — när Inge,
såsom Västgötalagens konungalängd uppger, »blev förgiven med
ond dryck», d. v. s. förgiftad, på Sverkers gård i Vreta. I båda
makarnas förflutna fanns således vissa dunkla punkter,
åtskilligt kanske att sona på äldre dagar, vilket tillsammans med
statspolitiska motiv kan ge en rätt naturlig förklaring till deras
nitälskan för den svenska kyrkan och cistercienserna.
Fromheten behöver ej ha suttit så djupt.
Under de tider de vistades på orten bodde de naturligtvis i
kungagården, vars lämningar i våra dagar bragts i ljuset uppe
på den grusplatå nedanför Ombergs södra ände, som man
passerar på vägen från Turisthotellet till Vättern. Platsen går nu
under namnet Sverkersgården. Där hade emellertid Alvastra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
