Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Otto Frödin: Alvastra kloster. Inför ett 800-årsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norr om abbotshuset låg, innanför en hägnadsmur, en del
timmerbyggnader med ännu ej närmare känd bestämmelse och
något längre mot öster åtminstone två, ännu blott till mindre
del frilagda byggnader av sten, gäststugan (?), hospitium, och
sjukhuset, infirmatorium. I sänkan nordväst om
klosterfyrkanten lågo fiskdammar, i väster och söder ekonomibyggnader,
såsom stall, ladugård, magasin, verkstäder av alla slag, vilkas
lämningar väl också en gång skola komma i dagen,
trädgårdsanläggningar med fruktträd, köksväxter och medicinalväxter,
humlegård m. m. Allt detta omslöts av den stora, yttre
klostermuren, i vars västra del klosterporten med sitt lilla vakthus
brukade ligga. I söder nere vid Ålebäcken hade klostret slutligen
sitt garveri — platsen kallas ännu Skinnarvrån —, närmare dess
utlopp lågo tegelbruk och vattenkvarn, ännu ej närmare
undersökta, och vid mynningen slutligen en liten hamn.
Klostret växte sålunda efterhand ut till en även efter nutida
begrepp mycket betydande anläggning, och därtill fick det en stor
jordareal i sin ägo, förutom många hundra utgårdar på olika
håll i landet. Denna yttre expansion hade sin motsvarighet i en
inre kraftutveckling av imponerande mått, detta tack vare en
sitt kall hängiven klostermenighet. Gärna skulle man vilja veta
antalet invånare i klostret. Inga bestämda uppgifter härom
föreligga dock, men man vet, att munkarnas antal omkring år
1350 var minst fyrtioen — av vilka trettiotre bortrycktes av den
då härjande digerdöden, utan att denna kraftiga åderlåtning
medförde någon katastrof för klostret — och då äro ej
konverserna medräknade. De senare brukade i ett cistercienskloster
under normala förhållanden vara till antalet flera än
munkarna, varför man med skäl kan antaga att strax före
1300-talets mitt hundra à tvåhundra personer bodde inom
klostermurarna.
Av de många generationernas enskilda individer har blott ett
ringa fåtal fått sina namn bevarade till eftervärlden. En skall här
bringas i åtanke, den främste om också inte den förste i
abboternas långa rad, den fromme Gerardus. Han tillhörde redan det
först hitkomna konventet och under fyrtio år ledde han sitt
klosters öden ända till år 1193, då han nedlade abbotsstaven och,
gammal och svag, företog den långa färden tillbaka till sin
ungdoms Clairvaux för att där få sin grav. Snart fick han också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
