Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andreas Lindblom: En liten gosse upplever 1100-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom muren hördes plötsligt fjärran orgeltoner. De samlade
sig, de steg och sjönk än i kaskader än porlande. Än var det
med principal och frän trumpet, än med svidande salicional och
brummande borduna — Jonathan kände igen stämmorna ty han
var själv inte obevandrad i orgelverket — som fader Bachs
visioner målades av förfarna händer. Där glittrade g-durfugan,
där himlastormade toccatan i d-moll. Det var tydligen
klockarens Hjalmar, de äldre syskonens f. d. lekkamrat, som
spelade. Så vackert som om han hade haft en föraning om evigheten,
vilket han nog också hade ty han dog av hjärtlidande ett par år
efteråt.
Jonathan stod i mörkret invid tegelmuren och lyssnade. Var
var han? Varför hördes ljudet så nära? Vart ledde gången
egentligen? Skulle han våga bryta sig genom väggen? Vad skulle pappa
säga om allt detta? Och kyrkovärdarna? Och de andra
sockenborna? Men sanningen måste fram. Alltså framåt med
järnmejsel och hammare! Ett stycke tegel ramlar ned, ett till och ett
till. Så med ens faller en klar stråle in i den dammiga gången
och belyser Jonathans smutsiga fingrar och svettiga ansikte. Han
sätter ögat vid hålet och ser till sin häpnad rätt in i kyrkan med
valv och fönster! Det var alltså hemligheten med den
underjordiska gången! Den hade bara varit en lång igenfylld trappa i
muren från det översta tornkapellet och ner i kyrkan. Besvikelse,
men samtidigt triumf. Ett högviktigt problem var löst. Och full
av stolthet täppte den lille fornforskaren noga igen hålet och smög
sig ut för att kunna tvätta och borsta sig tills alla skulle
församlas vid eftermiddagskaffet i bersån.
Så småningom invigdes mamma och alla syskonen i
kunskapen om det hemlighetsfulla kyrktornets nyupptäckta
struktur. Pappa sist, och det gick mot förmodan bra. Jonathan lånade
ett måttband och började rita och mäta och skrev upp sina
iakttagelser i en notesbok med svarta vaxdukspärmar som för
ändamålet inköptes i handelsboden.
Nunnornas trappor och gångar i tornet och kyrkan själv
förvandlades efterhand till arkitektur. Och allt efter som
byggnadshistorien klarnade och de flesta frågetecknen besvarades greps
Jonathan av en brinnande kunskapstörst beträffande själva
klostrets historia. Broocmans och Widegrens beskrivningar över
Östergötland och ett par kyrkohistoriska verk på hans faders
bokhylla förslog till en början. Av de sistnämnda fick han gratis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
