Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Schück: Sankt Eriks minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskopssäte fick förflyttas till en mera lämplig plats. Det var självklart
att denna skulle bli Östra Aros.
Vid denna tid hade Sveriges krona flyttats över på en ny dynasti:
folkungarnas. Det låg såväl i det upsaliensiska domkapitlets som i
folkungaregenternas intresse att starkare hävda den i Östra Aros stupade
martyrkonungens ställning som nationalhelgon. Icke minst inom
Uppsala ärkestift hade kulten av Sankt Olov nått en enastående omfattning,
varom de talrika vallfärderna till det älskade bondehelgonets grav i
Trondheim gav ett tydligt vittnesbörd. Om Sankt Erik skulle ha
utsikter att kunna hävda sig i konkurrensen med sin övermäktige norske
medtävlare krävdes det ett målmedvetet arbete från svensk sida: ett
upptecknande av hans »legend», författandet av ett »officium» för
gudstjänsterna till hans ära, en praktfull katedral, som bevarade hans reliker, och
framför allt en energisk propaganda bland folkets breda lager om de
underverk, som skett genom hans åkallan eller vid vallfärder till hans
grav. Det var detta program, som fullföljdes i Uppsverige sedan den
första folkungen hyllats som konung vid Mora sten och därefter
förrättat sin bön vid Sankt Eriks grav i Gamla Uppsala.
Påvebullan om det svenska ärkebiskopssätets förflyttning tillkom
under det tidsskede, då en ny banbrytande byggnadsstil, gotiken, under
sitt segertåg genom det kristna Västerlandet nådde dess nordliga
utmarker. På den höjd vid Fyris västra strand, där Sankt Erik lidit
martyrdöden. började man uppföra en storslagen gotisk katedral med anlitande
av franska byggmästare och stenhuggare. Inga kostnader sparades för
att ge Sankt Eriks reliker det arkitektoniska omhölje, som ett
nationalhelgon kunde göra anspråk på. Domkyrkans västportal smyckades med
Sankt Eriks staty. Tyvärr har originalet gått förlorat, men lyckligtvis
har detta ädla franska skulpturverk bevarats i en polykromträkopia,
som haft sin fristad i Roslagsbros idylliska landskyrka.
Medan det stora katedralbygget ännu stod i sin begynnelse,
överfördes Sankt Eriks reliker till Östra Aros 1273. Överförandet
(translationen) skedde den 23 januari, vilket datum sedermera i den gamla
almanackan framflyttades en dag, vilken betecknades som »Ericus
translatus». Sin hängivne befrämjare hade Sankt Erikskulten i ärkebiskop
Folke Ängel, som redan förut hade medverkat till att utarbeta ett
»officium» till helgonets ära. Troligen blev även »Erikslegenden»
utarbetad på den nitiske ärkebiskopens initiativ. Likaså började man
uppteckna de underverk som skett genom helgonkonungens åkallande.
Ärkebiskop Folkes systerson Israel Erlandsson fullbordade sedan denna
utomordentligt intressanta »mirakelsamling», till vilken vi senare
återkomma.
Vid 1300-talets början stod den upsaliensiska agitationen för Sankt
Eriks kult alltjämt i sitt flor. Det berättas då att hans reliker besiktigats
i närvaro av hertig Erik Magnusson och några högre prelater. Skrinet
innehöll helgonets i sex knyten inlagda ben jämte huvudskål.
Sedermer ha relikerna flera gånger besiktigats, sista gången 1915. Vid en
anatomisk undersökning har konstaterats, att en halskota var
genomhuggen med ett skarpt vapen. Dödshugget har träffat en person som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
