Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Adolf Schück: Sankt Eriks minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beställdes samtidigt av Sten Sture och hans anförvanter ett nytt högaltare,
som en tacksamhetens gärd för den lysande segern. Tyvärr förstördes
detta konstverk, som troligen även härstammade från Berndt Notkes
verkstad, vid domkyrkans brand år 1702. Till all lycka blevo stora
delar av skåpet avbildade på kopparstick från 1600-talets slut. Det
finnes även ett kopparstick av »S:t Eriks tavla», en i högkoret
upphängd altarskåpsflygel, på vilken vi se en bild av helgonets gotiska
»skrin», invid vilket två pilgrimer knäböja och vilket omgives av tre
väldiga ljusstakar. Huruvida »tavlan» avbildar det egentliga — av
mäster Lambert förfärdigade — relikskrinet eller blott dess yttre
omhölje, en processionsbår med en konstfullt snidad baldakin, är
omstritt. Invid »skrinet» står en fana, som smyckas av »tre kronor»,
alltså ett indicium på att det svenska riksbaneret betraktades som Sankt
Eriks. Då Sten Sture 1495 for över till Finland för att kämpa mot
ryssarna, uppges det också att han medfört detta nationella vårdtecken,
om vars senare öden vi tyvärr ingenting veta. Dess eftermäle är vår
svenska flagga, vars färger symbolisera de gyllene kronorna mot den
blåa duken.
Förvisso har kulten av Sankt Erik även varit levande under
riksföreståndarna Svante Nilssons och Sten Sture den yngres tid. På den
senares markmynt avbildas han i all sin kungliga skrud. På kyrkornas
senmedeltida vägg- och valvmålningar är hans legend ett ofta använt
motiv, som liksom altarskåpet i Uppsalakatedralen tydligen står i
samband med en danskfientlig propaganda. Erik den helige hade ju lidit
döden för en dansk tronpretendents svärd och det var därför ett
tacknämligt motiv, att för folket åskådliggöra denna tragedi. Motståndarnas
nationalitet markerades genom att deras baner förde de tre
leoparderna, svenskarnas åter åskådliggjordes av Sankt Eriks »tre kronor».
Då Gustav Vasas trupper under befrielsekriget våren 1521 drogo mot
Uppsala, mottogo de en skrivelse från stadens borgmästare och kaniker,
som bevekande bådo dem att ej vara till hinders, då man vid Sankt
Eriks högtid skulle föra hans »skrin och helgedomar med tillbörlig
solennitet och process till Gamla Uppsala som sed var». Förmodligen
respekterades denna önskan, men efter ett tiotal år var allt förändrat. Den
lutherska reformationen gav dödstöten åt kulten av Sankt Erik — han
fick dela de många andra helgonens öde. Processionerna och
vallfärderna upphörde och »Eriksgillena» upplöstes. Sankt Eriksbilden på
Uppsaladomens västportal avlägsnades på grund av den vidskepelse som
»gammalt och gement folk» här bedrev genom att »efter påviskt vis gnida
de sjukas kläder på belätet».
Icke ens Olaus Petri ville dock bestrida att konung Erik varit en god
och rättvis konung. Den store reformatorn ger honom i sin krönika ett
eftermäle, som präglas av författarens demokratiska och rationalistiska
betraktelsesätt. Inledningsvis påpekas, att Erik Jedvardssons börd
var omtvistad: somliga ha sagt att han var son till en rik bonde, andra
att han var född av konungasläkt. »Men det ligger föga makt uppå, vad
släkt han var utav. Det var honom ingen vanheder, att han var
bondeson, utan det är honom en stor ära, att han av ringa släkt födder var,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
