Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. Lundqvist: En tur på en svensk insjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avsatt, blocken sitta inpressade i den, och den verkar hopskjuten
från sjön; på landsidan ser den ut att ha rullat uppför stranden.
Först där bakom börjar den kraftigare vegetationen, klibbalar
och annat. Vi ha här framför oss en strandbarrikad, en isskruvad
vall. Att det är isen som pressat upp den ser man på många ting.
Bästa vittnen härvidlag äro de block belägna mellan stranden
och vallen, som ha en ränna på sjösidan och en vall på
landsidan; båda dessa företeelser ha utbildats, då blocket skruvats
uppför stranden. Så skjutas block och stenar år efter år av isen upp
mot land ända till den nivå dit högsta vattenståndet når. Där
är sjöns högvattenlinje. Ofta ligger den så högt över den nuvarande
vattenytan, att den måste förskriva sig från något äldre tidsskede
med högre vattenstånd och troligen också starkare nederbörd.
Det liv vi sett under denna korta tur är naturligtvis endast en
ringa del av det som sjön rymmer. Varje organism lever sitt liv
efter sina lagar, sedan dör den. Men vad sker då? Det har redan
antytts, att åtminstone en del av växterna ätas upp av djuren.
Andra vissna ned och sönderdelas — genom jäsning och
förruttnelse — ofta under inverkan av bakterier. Varje skolpojke
vet, att vid förruttnelsen förbrukas syre. Detta kommer både från
luften och från de gröna växterna vid deras kolsyreassimilation.
Kolsyran få växterna så att säga tillbaka. De stora mängderna
av bottenfällda växtdelar bestå nämligen huvudsakligen av
kolhydrat, främst cellulosa. Denna sönderdelas av så kallade
cellulosabakterier, varigenom bland annat bildas sumpgas och
kolsyra. Den senare användes ånyo av växterna; sumpgasen stiger
mot ytan som bubblor, om man rotar i bottnen.
Med det döda planktonet är det något annorlunda ställt. De
flesta formerna äro ytterst gracila. Det är därför icke
överraskande, att de — bortsett från diatomacéerna, som ha kiselskal —
upplösas mycket hastigt. Vissa former äro så känsliga, att de
knappast tåla, att man tar upp dem ur vattnet. Så fort sådant plankton
dött, börjas upplösningen. Delvis sker det under medverkan av
planktonregionens, alltså det fria vattnets bakterier. Redan
innan planktonliken nått bottnen är därför förvandlingen
fullständig; liken ha då övergått till oformliga flockar, detritus. Under
detta begrepp sammanfattas allt sönderdelat organiskt material
i sjöarna, vare sig det kommer från den grövre växt- och
djurvärlden eller från planktonet. Om sönderdelningen är så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
