Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. Lundqvist: En tur på en svensk insjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjöarnas avlagringar äro emellertid icke färdiga i och med att
de nått bottnen. Där underkastas de nämligen åtskilliga processer
och särskilt gäller detta det halvflytande ytlagret, ävjan. Dessa
processer äro av biologisk eller kemisk natur. Till de förra höra
den behandling som vissa djurarter förorsaka antingen genom att
endast röra om i bottnen, då de söka efter ätbara rester eller
genom att bokstavligen helt enkelt sluka hela bottnen. Sådana djur
kallas därför slamslukare. Hit höra bl. a. en sorts några centimeter
långa glattmaskar, Tubifex. De stå på huvudet i bottnen, så att
bakändan når något över gyttjeytan. Med lup kan man studera
förloppet, hur de sluka slammet, så att det rinner som en jämn
ström tvärs genom kroppen och avlagras som en liten kon kring
bakändan. Avbrott sker endast om något litet sandkorn är så
stort, att det inte kan komma igenom tarmen. Då stötes helt enkelt
hela strömmen tillbaka igen, varefter en ny ström sätter i gång
som om ingenting hänt. Undersökningar ha visat, att varje mask
slukar ungefär fyra gånger sin egen vikt per dygn. Omräknat per
år och kvadratmeter i en tämligen maskrik gyttja blir detta
ungefär tre kilo, alltså ett häpnadsväckande omsättningsarbete av
dessa obetydliga djur. I själva verket skulle siffran mångdubblas,
ty den avser vattenfritt material; i fuktigt tillstånd betyder det
25—30 kubikdecimeter.
Man förstår nog, att detta arbete är synnerligen viktigt för livet
på sjöbottnen och för de kemiska processerna i denna. Det
sjunkna materialet lägger sig nämligen som ett täcke på bottnen,
och i de näringsrikare sjöarna blir detta lager snart så tjockt, att
det stoppar all »luftcirkulation», alltså den för
jäsningsprocesserna erforderliga syretillförseln. Detta kan bli så utpräglat, att
intet levande utom svavelbakterier kunna existera i gyttjan. Värst
är det i sjöarnas djuphålor, vilka kunna vara verkliga
svavelväteöknar. Glattmaskarna föra emellertid upp material till de
syrerikare skikten och dessutom öka de genom bakändans
rörelser strömningarna i vattnet, så att syrerikare vatten ersätter det
syrefattiga bottenvattnet. Sålunda ökas utsikterna för andra djur,
att kunna leva på bottnen. Och det liv som här förekommer är
ingalunda obetydligt. Som exempel från Mälaren kan nämnas att
på en kvadratmeter anträffas i genomsnitt 100 mygglarver, 170
borstmaskar, 50 Pontoporeia (ett slags märla) samt 5—10 andra
djur. Totalvikten därav blir cirka ett och ett halft kilo.
Inledningsvis nämndes, att varje sjö har sitt eget kynne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
