Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Olof Thaning: Semestercyklister på cykelsemester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rysliga skådespel. För oss, som äro förhärdade inför de
rysligheter vår egen samtid kan åstadkomma, ger naturen här kanske
inga frosskakningar, men den tjusar oss och den imponerar
och den talar om för oss vilka små och inbilska knattar vi i
själva verket äro. Och det kan ju vara nyttigt ibland.
Små känna vi oss, när vi klättra över de vassa blocken inne
i klyftan, där skummet driver emot oss med en kylig, våt vind,
men vackert är det när solen spelar i bäckens tusen forsar
och när vinden river i den sidenskimrande hundrameterhöga
vattengardinen. Vi klänga och klättra på stenblocken uppför
fjällväggen och snart stå vi uppe vid fallhuvudet och låta
blicken följa det dansande vattnet i dess djärva hopp utför
branten. Vi skönja bäcken åter långt nere i klyftan, och när vi
lyfta blicken, se vi ut över ett väldigt skogslandskap där
molnskuggorna segla omkring som på ett mörkgrönt hav, och vid
horisonten brytes skogsranden av en rad fjälltoppar. Nej, inte
är denna naturlek så ryslig som den gamle särnaprosten Machlin
ville inbilla folk vid slutet av 1600-talet när han beskrev Njupeskär
som en »graf, hwilken är så fasligh at ingen ofwan effter
henne bese kan», vilket påstående han realistiskt bestyrkte
genom att tala om hur en man, som hade stått däruppe vid
fallhuvudet och sett ner, hade blivit »af förskräckelse lijka som
död, af fugtigheten bortförd och aldrig igenfunnen». Vi moderna
människor låter oss inte så lätt förskräckas, men lite svindel
fingo vi förstås, när vi försökte luta oss ut och titta ner i klyftan.
Vi voro inte ensamma uppe på fjället. Där fanns gott om folk,
hjortronplockarlag, som givit sig av hemifrån tidigt på lördagen
och övernattat på Fulufjället. Nu på söndagseftermiddagen voro
de på väg ner med fyllda kontar, präktiga bördor mellan 25—40
kilo. När vi kommo bakom ett kraftigt byggt fruntimmer med
en välfylld kont på ryggen och som barfota knogade utför stigen,
vilken här mest bestod av skarpkantade block och stenar, då
stannade vi i stum förundran och tittade skamset på våra
skosulor som blivit uppslitna av dagens klättringar på samma stig.
Nästa vecka började med regn. Vi lågo stilla ett par dagar på
STF:s fjällstation uppe vid Grövelsjön och ägnade oss åt
kanotpaddling, forellfiske och hjortronplockning under uppehållen
mellan skurarna. När min fru fått en hink fylld till brädden med
hjortron, vaknade hennes husmorsinstinkter och hon kungjorde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
