Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigvard Malmberg: Granit och pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbindelsen med land. Vägen dit är lång, två och en halv mil,
men de svarta gestalterna pulsar och traskar, håller utkik på
ömärken och ruskor, klungar ihop sig till någon minuts vila,
vandrar segt vidare, vidare. Man har ju »permis», och för att
komma in till stan och familjen underkastar man sig snart sagt
vilka strapatser som helst; man trotsar nålvassa snöstormar med
halkig blåis eller otäckt sugande stöp, som kan vara en halv
meter djupt. Varje veckoskifte ringlar sig den svarta patrullen
in mot land, medan dagen lyfter sina froströda kinder över
horisonten i öster. En familj örnar sitter alltid på samma
klippkrön och stirrar med stela ögon på människorna. Efter sju
timmar är man framme vid fastlandet, och från bryggan åker man
buss eller bil tre mil till en järnvägsstation, där det är dryga
två timmars resa in till staden. Skådespelet upprepas på
utvägen. Har man tur, kan man få åka bil ända ut till förläggningen.
Sådana bryggor har isen slagit under krigets vargavintrar.
Men den nittioårige skärkarlen, som pojkarna brukar sitta och
prata med under provianteringsfärderna till storöarna därinne,
den väderbitne gamle mannen med den knotiga trädgestalten
och de blå spejarögonen, han tycker inte att de där
isvandringarna är några strapatser att tala om, inte. Han minns hur det var
förr i världen när man mönstrade i skärgården. Liksom på
vikingatiden kallades ungdomen under vapen i februari; då
»lystes det på» i kapellen, och skärkarlarna sände in sina söner
till Gustavsberg och Norrtälje, där mönstringen skedde. I långa
rader traskade pojkarna de på den tiden välkända nedärvda
isvägarna, ingen tänkte på att gå enbart över land, och häst
och släde hade man inte råd med. I öronlappsmössor och
stortröjor, med jaktväskan av sälskinn hängande över axeln gick
de ett eller ett och halvt dygn, och när hungern blev för svår,
stannade de i lä av någon höglänt ö och smakade mors
matsäck: grovt bröd, strömming och kall, kokt potatis. Den som
hade en fläskbit var rikemans son.
»Och tror ni, pojkar, att vi inte haft sådan där
nötralitetsvakt förr?» Den gamle skrattar och söker längst bort i minnet.
Kanske menar han de s. k. garnisonsförstärkningar som
fästningen under förra århundradet tilldelades, så snart oroslinjerna
korsade varandra över Östersjön, t. ex. under Krimkriget för snart
nittio år sen. Den tidens inkallade sov i liknande sängar som
nu — men de skulle rymma fyra man, två i »överslafen» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
