Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigvard Malmberg: Granit och pansar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vad som hänt förr, då tiderna varit långt mindre bistra än nu.
Den gamle minns när korna fick slikt »sjöfoder» vinter igenom,
i bästa fall blandat med mossa och salta strömmingsbitar; ja,
sannerligen kunde det inte hända att folket hemma fick hålla
till godo med nästan samma kost. Och detta bara för en sextio,
sjuttio år sen!
Tysta lyssnar de blåklädda krigarna, och innerst inne känner
de sin samhörighet med forna dagars släktled och med detta
karga land, som vi av egen kraft gjort gott och fruktbart. De
förstår att var generation har sina prövningar, de glömmer för
en dag att svära över den obestämbara inkallelsetiden och
trasslet med familjebidragen och de ojämna beredskapsbördorna.
Vilken Valborgsmässoafton! Ute till havs dånar och dimmar
det av isfälten, som nyss gått upp, och kobbarna ligger täckta
av rinnande, allt svartare islager. Vägen till land är bruten. Isen
varken bär eller brister, man får lita till bogseraren. En sådan
kväll sitter pojkarna med vilsna ögon och drömmer om ljus och
hem och helg, och tankarna kretsar kring begreppen avlösning
och »muck», det vore lönlöst att förneka det.
Men går de ut i mörkret och lyssnar, känner de en lättnad i
bröstet. Genom den första majnatten blåser en ny vind — en
vind med skygg värme och fuktiga dofter. Rymden genljuder av
sträva, oroliga fågelröster, och när isarna glider isär och vattnet
öppnar sig i svartblå stråk, slår de flygande skarorna ner med
ett sus, som är som vårens egen andedräkt.
Då vet vår dalslänning vad som är å färde. Snart ska
björkarna tända sitt gröna ljus mot grå klippor, snart ska fjärdarna
sjunga som snäckor för lena brisar. Vad som än händer ska
naturens förnyelse sätta livet i omlopp och gjuta ny kraft i sinnet,
kraft att arbeta vidare — vid kanon eller svarv eller
skrivmaskin. Och lika säkert ska den dag komma då vakttjänsten i
havsbandet är ett minne blott, ett stolt och vackert minne, om
vilket han talar med den okände vapenbroderns ord:
»Jag hade det hårt — men jag gjorde mitt!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
