Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: Slutet handlar om Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag blev skräckslagen över hur trist och ödsligt de måtte ha det,
dessa nummerförsedda, maskinmjölkade djur, van som jag var
vid Höls Stjärna och Gullros i låga, doftande och varmt
hemtrevliga träbås med en ytterst oekonomisk gödselstack utanför på
bara marken, där man emellertid plockade de mest storartade
daggmaskar. Västgötakorna var lika ömkansvärda som vi
stockholmsbarn, när vi på hösten kom in från stugtrevnaden på Höl till
skoluppropet i den höga och kala Bönsalen, förmodligen en
alldeles felaktig ko-psykologisk teori, men outrotlig.
Allt var orört fram till förra världskriget. Säkerligen var livet
i skärgården hårt och slitsamt för dem som brukade jorden och
sjön, men sönerna och döttrarna hade stannat där, vilket numera
knappast är fallet, när man ändå fått bekvämligheter och nybyggt
och grannar och grannars grannar i snart varje skreva och bussen
kilar in till stan på en timma.
Där den stora Hölön låg med tallar, som kroknat i de hårda
stormarna från Nämdöfjärden, med nakna klippor och
ljungskrevor däremellan, med lingonbackar och blåbärsställen,
snåriga skogsbitar där tjärnar och träsk plötsligt såg hemska och
svarta ut, med lakansstora gärden där smultronen växte litervis i
de gudskelov så vanvårdade dikena, där barn, och nästan också
vuxna, kunde gå riktigt vilse på fästigarna efter skällkons
förrädiska pingla, där har blivit en... Ja vad skall man nu egentligen
använda för ord.
Där är så vackert. Och så putsat och välordnat på alla vis.
Präktiga bilvägar löper kors och tvärs, nästan lika talrika och
rätvinkliga som trasmattorna i moster Tildas kök. Nätta
sportstugor som kommer från de bästa fabriker ligger var och en
innanför sitt ståltrådsnät. Knallar är bortsprängda och gropar
igenfyllda, luften darrar av ledningstrådar. Från tomt vid tomt utmed
den höga stranden kan man sitta och allt fortfarande under
soldisiga dagar inbilla sig att Nämdöfjärden nedåt Franska
stenarna nästan är ett hav, men ingen behöver vara det minsta rädd
för att barnen skall springa vilse efter skällkons pingla, den hörs
inte bland högtalarljuden — om den ens finns där. Allt detta
är bara den så kallade utvecklingens lag m. m., m. m., och
prydligt och oklanderligt och säkerligen med goda avbetalningslån i
bakgrunden. Men paradiset är ön inte längre, eller månne den
är det för dem som amorterar av, fast inte ens en spinkig orm
skulle kunna hitta ett risigt snår att osedd sno sig ned i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
