Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Calla Anrick: Slutet handlar om Tjärö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Turistföreningen skall föra skaror av människor dit från Tjärö,
skolklasser oeh studiecirklar och gruppresor. De skall då få se några
av de sköna bilder jag själv sett i främmande länder och inte
bara se dem mekaniskt återgivna på foto och film. Och för att
genomföra det hela får både Turistföreningen och jag begära
hjälp hos statsmakterna.
Allt detta berättade vi för skeppar Mattson, medan han gjorde
en lov runt Tjärö ut till de yttersta kobbarna. Vi diskuterade
tillsammans igenom de trevliga framtidsutsikterna, men vad vi
inte tog med i de glada beräkningarna var den 1 september 1939
och att vår kust sen dess skulle nödgas bli späckad med fort
och kanoner. Och doktor Berg håller före, att svenska
krigsmaktens kanoner och hans tilltänkta främmande gäster inte
samsas gott i samma vikar (men vid det laget hade Turistföreningen,
gudilovat, med den vänliga statsmaktens hjälp, redan blivit ägare
till Tjärö.) En så barock idé som att dessa solvarma, inbjudande
klippor ett par år senare skulle vara fullt kapabla att uppträda
som eldsprutande, förgörande berg kom ingen av oss på, medan
vi denna julidag svängde förbi Jyspaholmen och in mot bryggan.
I aderton år hade vi levat utan något umgänge med skärgård.
Höl, den första stora kärleken, hade ju under efterkrigsåren på
1920-talet blivit så upptagen av nya vänner, att vi blivit
främmande för varandra. Kanske var det vi som blivit svartsjuka på
nykomlingarna, blivit kallsinniga och trolösa och vänt vår håg
till fjällen, tysta, vackra, strama och rätt oåtkomliga och därför
så mycket mera lockande. Ville inte skärgården te sig som vi tyckte
att den borde — och varför skulle den det? — så fick den vara.
Redan lukten vid sjöbodarna var som den skulle, och om
sjöbodarna själva kanske inte, strängt korrekt taget, var som de
skulle i sin ogenerat fallfärdiga lutning, så var de en fröjd att se
med det vackra skiftesverket av rödstrukna, mörknade ekplankor
och svarta stolpar. Ek är än idag ett så vanligt material i dessa
trakter, att när jag beundrande sa vid åsynen av en nybyggd
eka: »Nej men se den är ju helt av ek», så svarade fru Andersson
lika förvånat: »Ja visst, kan man bygga båtar av något annat?»
Det är mycket svårt att på nykter normalprosa återge hur det
känns att en vacker men i alla fall vanlig vardag, helt oförberedd
och i ett enda andetag tvärt stå i sin barndoms förlorade paradis.
Friskheten, orördheten, de gamla husen, stigar som trampats över
klipporna och genom dälderna, inte en sportvilla, inte en ståltråd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
