Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gårdar, där en modern ödemarkens dotter i shorts, bröstsnibb,
sandaler, solglasögon och förresten ingenting plötsligt stiger fram som
vittnesbörd om filmens allbetvingande världsmakt; backen
ovanför Björkholmen med första uppenbarelsen av den vita
fjällvärlden, så avlägsen, drömlik och snabbt försvunnen, att man
knappast tror den vara verklig; båtfärden på långa sjöar mellan mörka
granskogsberg, som bullar upp sig allt högre, och bortom dem
topparna i Sarek, som tycks sjunka lägre ju närmare man
kommer; mårkan vid Njavve, där det karga lappländska
skogslandskapet får en egenartad, sorgsen skönhet av det överallt
blänkande vattnet; och så, till sist, den jökelgröna Saggat som en
vattenväg rakt in i fjällvärlden, bort mot Staikas härliga,
isblinkande dubbeltopp.
Nej, Saggat liknar inte riktigt någon annan fjällsjö. Redan
innan ångslupen hunnit stånka sig fram till båtlänningen nedanför
Kvikkjokk, har man fått ett intryck av det som främst präglar
dalbottnarna här i trakten och gör detta inlopp till ett av de vackraste
i Sverige: mötet mellan sommarljus, lummig idyll och grandios
ödslighet. Framöver stiger Pårtefjällens vilda jökelvärld i isig
väldighet högt upp i himlen. Men på vänster hand breder sig
Kvikkjokksbornas slåttermarker i Tarraälvens delta som ett
högnordiskt Arkadia, med vida, brokiga blomsterängar mellan
svällande videsnår, som hänger ut över vikens grågröna glaciärvatten.
Som dörrpost vid Tarradalens jätteport in mot fjällen i väster
reser sig ett koniskt, tvärbrant berg, Nammats. Dess namn har
varit välbekant för svenska botanister sedan ett sekel och mer.
Ty här, i det mest berömda av vårt lands sydberg, avspeglas i
smått Kvikkjokkstraktens stora möte mellan sydligt och
halvarktiskt. Här växer sydsvenska arter, som tibast, »underviolen» eller
Viola mirabilis och den sällsynta gula nagelörten, Draba
nemorosa, tiotals mil från sina närmaste förekomster; och i
bergshamrarna råkar de samman med växter som bara hör hemma i fjällen
— ursprungligen fick Nammats sålunda sitt rykte främst som en
av de tidigast kända, lappländska lokalerna för fjällbruden,
Saxifraga Cotyledon. Samma egendomliga blandvegetation finner man
för övrigt mångenstädes i Tarradalens branter.
Orsaken till denna egenart hos floran är dels att bergarterna
här, liksom de mjuka skiffrarna i de botaniskt oerhört rika
fjällen längre västerut, delvis är mycket kalkrika; och kalk i jorden
är en underlig makt, som ofta leker kurragömma med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
