Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De följer i ens kölvatten som en tät, tre meter hög molnstod. Varje
gång man med en mekanisk gest tar sig i nacken, får man handen
full av blod och mygg. Det är omöjligt att stå stilla så lång stund
som krävs för att anteckna växterna bredvid stigen. Man kan inte
stanna, inte pusta ut, inte göra något annat än marschera på i
stormtakt, med svetten rinnande i ögonen, blind för all härlighet
runt omkring, fylld av dovt, maktlöst ursinne.
Linné, som var en from man, anför någonstans
Lapplandsmyggen som bevis för Guds visdom. Ty, skriver han ungefär,
sedan Adam och Eva fördrivits ur Eden, skulle ett jordiskt paradis
ha stridit mot den gudomliga världsordningen. Därför tillät Gud
myggen att bli så talrik i Lappland, där eljest det jordiska
paradiset hade återfunnits. Vi, som inte fått koxa lika djupt i
försynens avsikter, yttrade oss inte så förstående om myggen. Vad vi
sade kan vara onödigt att upprepa. Det får vara nog att påpeka,
dels att våra samtal innan vi hunnit upp på kalfjället egentligen
bara rörde sig om ett enda ämne, mygg, dels att den som inte
är heroiskt okänslig för myggplågan helst bör välja en annan
tid än heta sommardagar för att gå genom Tarradalen.
När man hunnit ut ur deltalandet, avlöses björkskogarna av
barrskog. Stigen slingrar uppför och nedför små moränryggar,
över bäckar och myrland. Närmast den har ett och annat träd
fällts, men ett stycke åt sidan står överallt orörd urskog. Om inte
myggen funnits, hade det varit lockande att se efter vad som
växer på myrarna och i grankälarna; nu får det anstå till en
annan gång. Så glesnar skogen; och med ens är man ute på
gräslindorna vid Tarradalens enda nybygge, Njunjes. Här blåser,
herregud, här blåser faktiskt! Man kan sträcka ut sig på rygg i
skuggan av husen.
Vid Njunjes går barrskogsgränsen; härifrån och till Slitajokk,
två och en halv mil längre upp i dalen, sträcker sig norr om älven
vårt lands förmodligen praktfullaste fjällbjörkskog. Ingen skog
kan vara mindre enformig än denna. På de blåsiga vålarna
glesnar den till kal, risig fjällhed; i bäckravinerna tätnar den till en
nordisk djungel, där hägg, hallon och vinbärsbuskar klungar sig
och Struthiopteris och andra yviga ormbunkar står som gröna
jättebuketter. Kallkällor springer fram ur sluttningarna, kantade
av gröna och bruna mosskuddar, där Saxifraga-arternas gula
eller vita stjärnblommor lyser. Sterila blockhav tränger ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
