Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Vägen till Virihaure
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är inte högre än tjugo, trettio meter. Båten gled fint på den glatta
riprismattan, och de moderna pråmdragarnas enda svårighet var
att hindra den från att rutscha alltför fort utför sluttningen på
andra sidan. I lättsinnig triumf satte vi kurs tvärs över den
milsbreda bukten mot Staloluokta; vi hade ju lä, och stormen hade
dessutom mojnat till en lagom, beskedlig blåst.
När vi hunnit halvvägs, friskade den dock, lika plötsligt och
oväntat som förra gången. Och nu fick vi den från norr, på
babords låring. Situationen hotade att bli kritisk. Vi måste nå land
öster om Stalojokk, som inte går att vada över; men att hålla så
högt var nätt och jämt möjligt. Enda sättet var att falla undan för
sjöarna och stjäla sig upp mellan dem. Tom och Pirak rodde så
att det knakade i armarna, docenten öste bokstavligen talat för
brinnande livet, och själv höll jag med en åra som roder undan
för vågorna så gott sig göra lät. Sjön växte, det började bryta på
kammarna, och varje brott spottade en försvarlig hink vatten
över relingen. Vi var kanske en kilometer från land, längre än
någon kunde simma i det iskalla vattnet. Jag har seglat sedan
pojkåren, i alla slags väder; men enda gången jag varit verkligt
livrädd på sjön var nu. Då, i grevens tid, kantrade stormen över
på nordväst: vi hade bara att basa rätt på, in mot sandstranden
vid Staloluokta. Där mötte oss två av samerna. De talade om att
vår båt stundtals helt försvunnit bland sjöarna; deras hustrur
hade gått in i kåtorna, därför att de inte ville se oss drunkna.
Men du fick oss ändå inte den gången, Virihaure. Dock,
kanhända man älskar dig med sådan hetta därför att du som
kvinnorna i gammaldags romaner är lika farlig som skön.
Nästa morgon var himlen åter molnfri. Vinden stod på nord, det
var bittert kallt, och Kerkevare lyste vitt av nysnö. Docenten och
jag beslöt oss för att titta lite närmare på ett fjäll, som på
kartorna omväxlande kallas Jalkok och Tuolpak, men i verkligheten
torde heta Stalotjåkko. På vägen dit pratade vi dels om maten på
diverse restauranter i Paris och London — ett samtalsämne som
var rätt naturligt med tanke på den snart nog obefintliga
provianten —, dels om vilka svenska växter vi aldrig sett ute i naturen.
Docenten är lichenolog, vilket på vanligt språk betyder
lavkännare; alltså stannade han oupphörligen på platser, som för en
normal människa — i detta fall en fanerogamflorist — saknade
allt intresse. Följaktligen befann jag mig oftast ett gott stycke i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
