Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Manne Hofrén: I 1700-talets spår. En reserapsodi från östra Småland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det föga rationellt genomfört; först 1827 års laga skifte åstadkom
emellertid en verklig lösning av detta problem.
De röda mangårdsbyggnaderna ha säkerligen tillkommit vid
eller strax efter skiftet — skiftena ha ju genom bytomtens
omreglering alltid drivit fram nybyggnader. Det är tvåvåningshus av
typisk småländsk sort, värdiga och förnäma i formen, här och
där med sparsam 1700-talsdekorering i snickeriet. Tidigare
förhärskade den långa, låga envåningsstugan, men med 1700-talets
andra hälft börjar allmogen efter förebilder från herresäten och
prästgårdar mer och mer att bygga sina boningshus i tvenne
våningar. Just om denna trakt konstaterar kronofogden M. G.
Craelius 1774, att allmogen då börjat inreda sina hus med
överrum, något som han 30 år tidigare icke iakttagit där.
Brädpanelen, den röda färgen och tegeltaken, som byns
stugor nu ståtar med, höra säkerligen dock icke till 1700-talsbilden
— då låg väggens timmer bart och grått och taket var täckt med
näver och torv, möjligen med ett yttre »skurtak» av bräder.
Från byns baksida, ladugårdssidan, leder i Vissböle en
gärdsgårdshägnad fägata ut till boskapens betesmarker på skogen.
På 1700-talet var ännu kreatursskötseln av dominerande
betydelse i trakter som denna, med vidsträckta skogs- och
betesmarker. Den öppna åkern var inte stor och den var uppstyckad i ett
otal bitar. En väldig roll spelade ännu lövängen, där man tog
sitt hö på gläntorna mellan buskar och träd och där man
beskattade de matnyttiga lövträden på löv till vinterfoder — träden
fingo genom denna »kuppning» sitt karakteristiska stubbade
utseende. När vi reste förbi en gård här i häradet sågo vi en
mångfald lövhässjor med löv på tork, och detta inte som någon
frukt av kristidens propaganda utan av gammal vana.
En jordbruksform, utan vilken man icke kan tänka sig
1700-talets bondeliv var svedjandet, då man på skogen lät elden
röja upp ett område för sädessådd, en plats som efter ett eller
annat års skörd lades ut till bete. När A. G. Barchaeus i augusti
1775 reste genom bygden här, skrev han ner i sin
anteckningsbok: »Nu denna tid brinna fallen som bäst, och ehuru starcka
skogarne synas för en främmande, så säja mig likwäl gammalt
folck, att de sista 30 åren gjordt en märkelig skilnad. Mycket
kloka skogslagar äro derföre af nöden, men de saknas.»
1700-talet började upptäcka skogen som en nationaltillgång.
Om Vissböle by i sitt yttre alltjämt förråder åtskilligt av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
