Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sigfrid Siwertz: Stockholm och Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
exempelvis Solgränd eller Baggensgatan, kända både för Bacchus
och Fröjas lekar, så häpnar man över att den breda vägen kunde
vara så smal. Som slutstation fanns alltid Gäldstugan vid
Själagårdsgatan, men där dvaldes aldrig Carl Michael, ty första
gången han kom på obestånd rymde han till Norge, och nästa
gång olyckan kastade sig över honom var han kunglig hovsekter
och fick sitta på själva Stockholms slott. Livet far ändå till slut
omilt fram med poeterna. Lasse Lucidor blev ihjälstucken vid
ett kroggräl på Kindstugatan och Bellman, som dock var landets
mest älskade sångare, fick gammal och sjuk strax före sin död
sitta inne för gäld. Jag tycker mig se honom hostande, blek
och rödögd kura där som en ruggig fågel och kika ut från ett av
de små fönstren ovanför högvakten. Men herregud, själve Mozart
råkade ju i armod och glömska och Schubert dog ju i
hungertyfus. Låt oss inte envisas att tala om död och elände när det
gäller Bellman, vars hela väsen dock var sprittande liv och det
i den grad, att han förmått att göra själva Styx till en
dunkelbrusande och stormigt festlig färdeväg.
Medges måste att många av Gamla stans passager skulle vara
bra mörka och ogemytliga utan det skimmer, som
Bellmansången strött över dem. Jag förbigår sådana den gudomliga yrans
platser som Amsterdam i Stora Hopargränd och Rostock och
Terra Nova. Men aldrig kan jag passera Österlånggatans
mynning vid Järntorget utan att tänka på den lilla krogen Krypin
mitt emot Bankohuset, där Fredman låg i rännstenen en
sommarnatt 1768 och höll det stora soliloquium som är den svenska
diktens sublimaste grotesk.
Sedan vi tagit oss över Slussens stora trafikmaskin av armerad
betong, som verkligen har så föga av Bellman som möjligt, är
vi uppe på Söder och där duggar också minnena tätt, där bränns
det i vartannat hörn. Redan i början av Götgatsbacken har vi
Stadshuset, där skalden i dåvarande Stadshuskällaren föredrog
sina ordenskapitel för ett mindre sällskap. Bara några steg längre
upp ligger vid Urvädersgränd det lilla av Par Bricole iståndsatta
och vårdade hus, där han skrev större delen av sina Epistlar. Sen
Bellmans Stockholm hade ett annat kynne än vårt, men de stora linjer som
redan Tessin d. y. skisserat, började nu skymta. Den övre högra bilden — efter en
målning från 1780-talet — visar slottet från Gustav Adolfs torg, det dåtida
Norrmalmstorg. Ett tiotal år senare har stadsbilden väsentligt förändrats, vilket
framgår av Elias Martins målning, den andra bilden. Gustaf III:s opera och
Arvfurstens palats flankera nu torget, och Norrbro ligger färdig i sin ena hälft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
