Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hand och tro murade höga valv och sirade dem skönt till Guds
ära och menighetens uppbyggelse. Rankhyttan och
Ornässtugan, fästepunkter för Vasaminnet, vår svenska odyssé, den
stora »dalasagan om flyktingens färd».
Vid Rankhyttan är det en oansenlig tröskloge, visserligen
märklig genom sin ålder, 1400-talets slut, men riksbekant och
kär för oss alla därför att en av dem som skötte slagan här på
detta samma stadiga furugolv en vinterdag för fyrahundra år
sedan var Gustav Eriksson Vasa. Den ladan skulle för länge
sedan varit försvunnen, om inte det stora minnet tidigt satt sin
vakt omkring den.
Detsamma gäller säkert också Ornässtugan. I sig själv är den
ett oskattbart byggnadsminne, en stormansgård, ett träslott från
medeltidens slut. Men vad som bevarat den åt oss är det äventyr i
dalasagan som timade på dess höga loft. Redan på 1600-talet var
den ett nationellt minnesmärke, på 1700-talet grundade dess ägare
kamreren Jakob Brandberg här en minnessamling av armborst
och andra föremål som kunde knytas till Vasatiden, och Gustav
III bekostade till fosterlandets och kungamaktens ära den päll
av blått kronkläde som överskyggar en stor, enkel furusäng,
i vilken den förste Gustav mycket väl kan ha vilat före sin
dramatiska flykt ur huset, om verkligen sängen stod där redan då.
Hembygdsrörelsen och den historiska romantiken har
vördnadsvärda anor.
Men ingen tidig pietet och ingen sentida hembygdsvård har
tagit sig an den gamla bergsmansgården Staberg, Georg
Stiernhielms barndomshem. Hans födelsehus är försvunnet.
Gården, sådan vi nu se den, är i sitt djupa förfall en
avskuggning av den karolinska tiden. Huvudbyggnadens ålder är osäker,
men dess linjespråk tillhör storhetstidens slutskede. Det var
på förstubron till en sådan gård den hemkomne karolinen
stod bävande för vad tiden och ödet kunde ha skiftat under en
lång skilsmässa. Gården står öde, det växer nässlor vid
trappstenarna, och tomheten, tystnaden lämnar rum åt fantasien.
En helt annan bild ger Sveden, den präktiga
bergsmansgård, där Linné fem år efter dalaresan firade sitt bröllop med
husets dotter Sara-Lisa Moræa. Sveden är alltjämt levande och
den stora lummiga trädgården står full av blommor och
spirande grönsaker. Den bergslagsepok, som skapade det hela, är
visserligen avslutad, men dess monument, en pampig gäststuga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
