Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla dalallmogens mustiga och färgstarka miljö. Verkligheten
är en missräkning och man strävar troskyldigt att återskapa den
förlorade bilden. Överallt kring byarna, icke minst i liderna
uppåt Tällberg, sågo vi dessa dalaromantikens skapelser, nya
stugor i välment allmogestil eller gamla bodar, hitflyttade från
olika håll och med stor kärlek restaurerade i samma ambition.
Vid vägen Tällberg—Leksand finns ett helt handelslager av gamla
hus, mer eller mindre kompletterade, att bese för hugade
spekulanter.
Emellertid — det vore tanklöst och otacksamt att se ned på
hembygdsromantiken även om den i vissa av sina yttringar är
ett oäkta barn av denna spontana flamma i själen, som tände
lusten att rädda och bevara något av det gamla och därmed
»forma bilden av en svunnen tid». Detta kulturarbete sker nu
i en anda av saklighet och detaljskarp iakttagelse, som väl kan
kallas linnéansk, men i grunden ligger alltjämt en djup känsla
som inspirerar fantasien och lättar mödorna.
Till resultaten av det stora räddningsverket räknar Dalarna,
bland mycket annat, en rad av hembygdsgårdar, i Mora, i
Tällbergs by i Leksand, i Rättvik, i Älvdalen och på andra håll. Det
är hus av alla de skilda slag som ingå i en gammal dalagård,
sammanflyttade till typiska enheter på samma sätt som
Moragården på Skansen. I sig själva ytterst värdefulla, äro de också
var i sin bygd fästepunkter för ideell och kulturell verksamhet
av vidare syftning. Men en gård är en funktion av människan
och marken; blås ut livet, ryck bort gården från dess egen
grund, och vad som återstår är ett museum, som väl kan
beskriva och beskrivas men fordrar en fjärde dimension, en
kommunion, ett pingstunder för att fullborda avsikten.
Ett sådant under har skett i Dalarna. Det är dikten, konsten
som lyft marken och minnena upp i ett förklarat ljus och givit
den stora dalabilden åt Sveriges folk. Man inser detta när man
i Mora vandrar bland Zornmuseets skatter och när man på varje
stig, i varje by bevittnar hur de döda tingen få liv av strofer som
diktats i Opplimens dal, i Munga och Pungmakarbo. Där lever,
där strävar och fröjdas det folk som är ett med sin jord och sin
skapelse, med åkerns must och de timrade gårdarna. Där
lysa deras färger, grönt, rött, vitt, som blommornas färger på
täkten, skymta drömskt i sommarnatten och slockna i
träslottets skymning. Vad bekymrar det oss om detta Dalarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
