Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Fries: Iter dalekarlicum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den notis om vägförhållandena här, som förut citerats. Den
landsväg man hittills följt förvandlades med ens till en
svårframkomlig, knappast skönjbar stig. Fortsättningen lyder: »½
mil från Åsarna reste man över Dalelfven, på hvilken ingen bro
var. Karlen, som oss följde, sprang utan deliberation i floden
upp under armarna och hästarna arbetade mot den på sides
fallande forsen. Att vägen någorlunda måtte råkas, var barken
afskafder på den sidan, som vänder sig åt vägen, det man äfven
tillförne profiterat av.»
Sådan var leden över denna skog, som ända till 1644 varit
gränsskog mellan Sverige och Norge. Den var tydligen ännu på
Linnés tid ett hinder, en naturlig avspärrning av samma slag
som de forna gränsskogarna mellan Småland och Skåne. Linné
skriver också om Särna: »Denna socken är särdeles af naturen
befästad, i det på ena sidan ligger fjällen, på andra sidan den
breda ödemarken.» Först 1856 blev landsväg byggd över skogen.
Det var den nordiska urskogen som här mötte Linné. I
Dalaresan har han med stor kraft tecknat den första bilden av detta
skogens naturlandskap, på en gång storartat och vilt avvisande,
där de grova träden, döda och levande, höjde sig över
barrikader av kullstörtade stammar. »Hade under vägen blåst», säger
han, »hade ock vi varit fogelfrie för de månge ruttnade och till
fall hotande träden, ibland hvilka öfra delen af ett halft stort
träd hängde uti ett annat, just öfver vägen ...»
»Den stora skogen, fast så mycket förderfvad, gör publicum
ingen nytta med sine härlige timberstockar, masteträd och
skeppsvirke; vore possibelt att få honom genom Dalelfven neder
till hafvet utan för stor depence, funnes här en lång tid
tillräckeligt virke.»
Linnés framtidssyn är nu dagens verklighet. Där vi färdades
samma väg tvåhundra år senare sågo vi skogen glida genom
älven neder mot havet. Där älvfåran smalnade och forsbruset
steg, lågo stora timmerbrötar, gulröda i solen. Några flottare
arbetade därute mitt i flödena. En stod ensam på bröten. Han
lossade just de sista stockar som höllo den fast. Plötsligt rörde
sig hela bröten under hans fötter, med ett par språng över de
vältrande massorna nådde han båten och en minut senare
försvunno klamparna som dansande tändstickor i skummet.
Storskogen mellan Älvdalen och Särna gav nu en annan bild
än den Linné tecknat. Den var upprensad, genomhuggen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
