Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Madsén: Sot och slott. Levande 1700-tal vid uppländska bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Talade inte Holmström om hur han gjorde värjan?
— Nej. Han sa’: »Det var ingen som fick säga för mig hur jag
skulle bära mig åt.» Det tyckte jag var underligt.
— Men Ni har ju gjort Karl XII-värjor själv. Vem har lärt Er?
— Det var väl så att man skulle kunna yrket så, att man
kunde räkna ut det själv. Jag har sett på alla de värjstumpar,
som låg här och slängde förr, hackade och naggade i många
bataljer. När jag nu gör en, gör jag den av två sorters stål. I mitten
av värjan lägger jag ett fjädrande stål och i eggarna är det inlagt
ett gott eggstål, det hetsas tillsammans, när biten är kort och grov,
och så dras klingan ut och sen börjar man smida den, och så
härdar man och riktar och slipar, och sen är det mycket arbete
med fästet, med parerplåt och parerstång och knopp och byglar.
Klingan är lätt och fästet tungt, det skall göra att det blir kraft i
stöten, så gör jag min klinga.
Dahlgren visar fram ett blankt och vackert tveeggat rakt
vapen med mässinglindad kavle. En riktig Karl XII-pamp. Den
vilar väl i handen.
— Tror Ni att ni gjort Era nya värjor likadana som de gamla?
— Ja, jag antar det, det måste ha gått till på det viset för det
kan inte ha gått till på något annat sätt.
Så fann vi till slut även en person i vilken 1700-talet fortlever
ej endast i hågkomsterna utan även i gärningen.
— Får jag säga en sak till, slutar Dahlgren. Vi här på Vira
har alltid känt oss som hantverkare och självständiga smeder
och mästare, som sköter sina affärer själva, som fasta personer,
som inte precis behöver ta så mycket hänsyn till det de ser och
hör omkring sig utan reder sig själva. Men inte så att vi håller
oss ovanpå eller åt sidan om de andra inte, långt därifrån. Men
nu händer det nog att turisterna, som kommer och vill se på
smedjan, kommer stickande med en slant, och jag får nog lov
att ta emot ibland, när jag inte kan undvika, men helst vill jag
slippa. Jag tycker inte det hör hit. Man är van att arbeta för
sin förtjänst, till och med ihållande och hårt. Det har vi levat
lyckligt på. Därför, när jag kan, tackar jag och säger nej.
Så talar den äktsvenska yrkesstolthet som dessbättre inte kan
hänföras till något visst sekel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
