Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Zilliacus: Den stora ofreden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han kommit fram till sin brända gård,
som härjats av steppens och tundrans hord
och jämnats med jorden, en avbränd grund.
Mot den ljusaste grönska som våren klätt
stod runt omkring tunet en spöklik lund
av svarta, förkolnade trädskelett.
»Så har då ånyo den tunga vält,
som rullat i sekler fram och tillbaka,
gått dånande över de gårdar och fält
vi fått på vår del att bebo och bevaka.
Vi äro förtrogna med nödår och svält,
vi lärt att fördraga allt och försaka.
Så få vi då börja från början igen,
med tomma händer, vi gränsmarkens män!
Den stenbundna jord som vår plogbill fårar
från hedenhös dränktes i blod och i tårar.
Vi härdats länge, i armod och tukt,
och frosterna härja vår mödas frukt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
