Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Öhrn: Västerbottensmyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väs t er b ott ens myr
År efter år har jag hoppats, att även ungarna skulle vända
åter för att häcka i sin hemtrakt och så göra stammen starkare.
Länge har den förhoppningen gäckats, men just när detta
skrives, har ännu en liten tjärn häruppe fått sitt svarthakepar.
Kanske äro dessa doppingar förelöpare i en
invandringsprocess. Nog vore det roligt om svarthaken blev en av
västerbottensmyrens karaktärsfåglar.
Liksom sagan har myren sin Fågel blå, vackrare än alla andra.
Jag minns en kulen kväll i maj, när jag kom gående längs en
av myrlaggarna. Regnet hängde i luften, och myren tycktes mig
outsägligt ful och dyster med sina av snön tillplattade starrtuvor.
Då blänkte det till mellan martallarna. En himmelsblå fågel
med svarta vingspetsar strök fram längs skogsbrynet. Det var
norrlandsmyrarnas egen rovfågel, den blå kärrhöken.
På högburna vingar seglade han fram tätt över tuvmarken.
Hela det kulna landskapet lyste upp, där han drog fram. Ännu
långt bort i fjärran såg jag den ljusa fjäderskruden, sedan
skymdes den av skogen, där myren krökte.
Det kan synas egendomligt, att en fågel, som lever av rov, är
så iögonfallande färgad som blåhöken. På flera hundra meters
håll upptäcker man honom lätt mot den mörka skogen.
Det är dock inte mot skogen utan mot den ljusa himlen de
varelser han jagar se honom. Mest fångar han sorkar ute på de
kala myrarna, och för dem måste han te sig nära nog osynlig.
Hans ljusa fjäderskrud är i själva verket det perfekta
camou-flaget.
Honan åter, som skall dölja de vita äggen i snårskogen, är
tecknad spräckligt i brunt, och hennes färger smälta väl samman
med den risiga mark hon ruvar i.
Överallt har jag sökt blåhökens bo men alltid förgäves.
Terrängen ger föga hjälp vid letandet, ty hela Västerbotten är fyllt av
lämpliga kärrhöksmyrar, och han drager vidsträckt omkring på
sina j aktturer. Till slut började jag pricka in alla ställen, där jag
sett honom, på en karta, och så småningom kommo
observationerna allt tätare kring ett visst myrhörn.
I regel lägger blåhöken sitt bo i björk- eller videsnår invid
myren. Jag genomsökte trakten så som jag aldrig gjort med
någon annan, men utan resultat. Först fram på höstsidan, när
flyttfåglarna redan dragit söderut, fick jag gåtans lösning.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
