Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åke Blomqvist: Att turista på skridsko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Blomqvist
Barken, Stora Aspen och Åmänningen. På vårkanten är det en
sagolik färd, vattnet är strömt och fräter isen i sunden, de
vitstammiga björkarna lyser i marssolen och knopparna börjar
svälla. På de höga stränderna ligger härbren av timmer och
bakom dem höjer sig den ena skogiga åsen efter den andra i
stora vågor. I vårdagsjämningskvällningens veka ljus färgas de
lila och tonar bort som en svensk folkvisa i mollton.
Alltemellanåt slår en eldkvast upp mot skyn, från något samhälle med
stål-klingande namn som Fagersta.
Sedan tar man kvällståget tillbaka från Ängelsberg eller Virsbo,
och biljetten har kostat bara några kronor, om man löser
sportbiljett.
Det är alltid ett äventyr att ge sig ut på skridskofärd. Man vet
inte alltid var man hamnar på kvällen. Vi samlas ofta på
söndagsmorgonen vid sju-halvåttatiden på Centralplanen och tittar efter
åt vilket håll tuppen på Sankta Klara kyrka pekar med näbben.
Sedan bestämmer Klaratuppen vart vi skall åka, ty man vill helst
ha vinden i ryggen. Antingen tar man spårvagn till Nockeby
för färd till Uppsala, Enköping, Södertälje eller Adelsö, eller
tåget till Uppsala för färd till Stockholm, eller också reser man
till Gnesta, Trosa eller Nyköping och börjar färden där.
Sedan är det ett äventyr, att se, om man kommer fram, eller
om man måste sluta på halva vägen, i brist på is eller ork eller
tåganslutning. Eller helt enkelt för att isen är helt annorlunda än
man föreställt sig.
Ty det är inte alltid man har solsken och glanskis och vinden
i ryggen. Det finns också något som heter motvind, snö på isen,
lallriksis, överis, råkar, vindbrunnar, dagsmeja, köld, mörker
och dimma.
Men fastän långfärdsåkningen då blir ett ännu större äventyr,
så behöver den ändå aldrig bli äventyrlig eller riskabel. Kanske
läsaren tycker, när han betraktar någon avbilderna här att det hela
ter sig minst sagt riskabelt, att slutet förr eller senare blir ett dopp i
det iskalla vattnet med en säker död i vågorna eller åtminstone
en ordentlig snuva som följd. Det blir ingendera delen. Vi som
skaffat oss en smula erfarenhet känner elementen i
skridskoåkningen; vi har lärt oss känna isen, vi vet hur långt vi kan gå.
Vi har vår utrustning. Med ispiken känner man sig för, och
behöver aldrig komma ut på svag is, skulle man gå igenom, så tar
man sig upp med dubbarna, och kommer man inte åt dem, så
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
