Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Håkan Tjerneld: Om laviner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Håkan T jern eld
bipasserande människors rop. I det sistnämnda fallet ger luften genom ljudets
återkastande, d. v. s. ekot, en impuls till att snömassorna sätta sig i rörelse.»
Men från svenska fjäll torde väl knappast mer än detta exempel vara känt.
7. Lössnölaviner på Kavapakte (Sarekfjällen) den 22.4.1942.
Under tiden 13—20 april rådde i Sarekfjällen ett kraftigt töväder, under vilket
föll mycket regn, avbrutet av köldgrader endast under ett halvt dygn (den 18:de).
Den 20:de på kvällen började temperaturen falla och den 22:dra på morgonen
var den nere i —5°. Det hade då, under i det närmaste vindstilla, också snöat i ett
dygn, och ett par dm pudrig nysnö låg på den ishårda gamla skaren. Då vädret,
trots lätta snöbyar, såg tämligen lovande ut, startade en kamrat och förf. för att
bestiga Kavapakte längs dess sydkam mot Ruotesvagge. I ett första 35—40° lut
bytte vi ut skidorna mot stegjärn, men när vi kommit till ett flackare parti, togo
vi åter på oss skidorna. Kammen spetsade till sig, och vi tvungos ut i dess västra
sida i 30—35° lut. 1,5 dm nysnö låg på skaren. Trots fällar beto skidorna allt
sämre fast. Kl. 10 halkade min kamrat till, satte igång en lössnölavin, kastades
omkull och följde med lavinen. Den växte från 2 till 5 m i bredd, tänjde ut sig
30—40 m men stannade sedan på en liten terrängvåg, omedelbart före ett
långt brantlut, som förde ned i dalen. Min kamrat, som släpats med fullständigt
hjälplös, hade inte tagit någon skada. Det var ett skolexempel på en päronformad
lössnölavin med gammal isskare som glidyta. Vi togo nu på stegjärnen och
bundo skidorna under ryggsäckslocket, något som vi borde ha gjort redan då
vi lämnade det flacka kampartiet. Järnen beto ypperligt i den hårda skaren och
vi kände oss trygga. Litet senare gick min kamrat på själva kammen medan jag
gick i flanken ett tiotal m lägre. Av kammens lilla överhäng som vette mot mig
råkade han trampa loss en snökula, mindre än en tennisboll. Den rullade i en
handvändning ut sig i ett dekorativt päron, som gled nedåt något tiotal m till svagare
lutning. Ytterligare ett par gånger fingo vi se liknande lavinungar, utlösta genom
den obetydligaste impuls.
Under nedfarten på eftermiddagen från Soltakammens västända i Ruotesvagge
iakttogo vi talrika spår av smärre lössnölaviner: ett par dm tjocka ytskikt hade
glidit på det ishårda underlaget. Intressant var en som plogat en riktig gata av
c:a 3 m bredd, med parallella snövallar.
8. Lavinolycka i Låktatjåkkomassivet den 13.5.1942.
Ett sällskap av två damer och tre herrar startade på morgonen från
Låktatjåkko hållplats för att på skidor över Låktatjåkkostugan bege sig till STF-stugan
i Kårsavagge och övernatta där. Sedan de lämnat Låktatjåkkostugan togo de
vägen rätt över Kåppasåivefjället. Vädret var klart med vindstilla och föret gott.
Löporna utför Kåppasåives sydsida ned mot jokkravinen som för till sjön »985»
äro till en början långsluttande. De sista hundra meterna äro emellertid brantare,
även om sluttningen är jämn, och när sällskapet hunnit fram till detta sista
brantparti åkte det ett stycke längs med dess övre rand för att se sig om efter
en lämplig nedfart. Studeranden W., en duktig skidlöpare, ansåg sig dock strax
ha funnit en bra väg utför och körde förbi de övriga snett in i brantlutet. Klockan
var då 16. Knappt hade han kommit in i detta förrän det hördes liksom ett dovt
skott och snön brast loss på 40—50 m bredd och satte sig i rörelse utför. Det såg
till en början ganska ofarligt ut och W. kunde hålla sig kvar på ytan.
Olyckligtvis fördes han mot ett 1,5 m stup, kastades utför detta ned i en grytformig
bildning, där han försvann i de snömassor, som där tornade upp sig. Lavinen
fortsatte ännu ett 15-tal m, nådde en sammanlagd längd av c:a 100 m och avslutades
med en c:a 60 m bred kägla. Rrottytan var en dryg Y> m hög, och snöflaket hade
brustit upp i mäktiga block på upp till 4 kbm volym, som rutschat utför på en
hård, nästan isig glidyta.
Lavinen strök nära förbi de övriga, men ingen rycktes med. De skyndade till
»grytan», där de trodde den förolyckade skulle finnas, men det visade sig att det
knappt ens gick att rubba de väldiga snöblocken. En man skickades då strax till
Låktatjåkkostugan efter hjälp. Under tiden sökte de övriga sondera med stavarna,
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
