Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yngve Brilioth: Svenskt 1400-tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de mest utsatta, då ofred rådde mellan svenskar och danskar.
Vi kunna tänka oss, hur biskop Henrik, då han red fram över
Skänningeslätten, lät tanken gå ut över sitt rika stift, som gick
ända ned till riksgränsen mot Danmark. Södra Möre och
Sun-nerbo voro dess yttersta utposter. Där låg Kalmar,
unionsmöte-nas omstridda stad med sin ståtliga tegelkyrka, som väl kunde
tävla med Sankt Nicolai i Stockholm, sina båda kloster och sitt
slott. En annan av rikets utposter, Gotland, hörde också under
Linköping. Den gamla hansestaden hade i hela riket ingen
motsvarighet ifråga om kyrkor och andliga stiftelser. Vilken
domini-kanerkyrka kunde tävla med Sankt Nicolai i Visby? Vilket
franciskanerkonvent ägde en helgedom, som kunde nämnas vid
sidan av Sankta Katarina? Ingenstädes hade väl den heliga kyrkan
slagit djupare rötter i själva jorden än i det rika Östergötland.
Här låg Skänninge med sin stadskyrka och sina kloster, där en
gång den dominikanska mystiken blommat. Bortom Tåkern låg
det rika Alvastra — det hade liksom Skänninge sin historia
bakom sig. Det gällde också om Nydala nere vid Rusken, och kanske
än mer om Vreta och Askeby, som blivit adliga jungfrustift
snarare än plantskolor för andligt liv. Då låg Vadstena på ett
annat sätt i händelsernas medelpunkt. Här hade biskop Henrik
byggt sin egen gård, och här hade han också rett en tillflyktsort
för gamla och fattiga präster.
Men det är begripligt, om biskop Henriks tankar dock
ständigt vände åter till hans egen biskopsstad. Där låg den mäktiga
biskopsgården, som nu landshövdingarna tagit i arv. Men
Lin-köpingsbiskopen hade fasta hus och bebyggda gårdar på många
håll: där var främst Munkeboda vid Norsholm, vid Skänninge
kunde han om han så önskade ligga över på sitt eget
Biskops-berga. Men det bör sägas till biskop Henriks heder, att han i
första hand tänkte på Guds hus. I domkyrkan hade det arbete
påbörjats, som framför andra skulle bevara Henrik Tidemanssons
namn till eftervärlden, att skänka Sverige ett av dess ädlaste
senmedeltida byggnadsmonument, det vida, ljusa högkoret. Här
arbetade just nu de bildhuggare och murmästare, som biskopen
införskrivit från Tyskland. Nog hade Henrik Tidemansson
mycket att tänka på. Han var en praktisk man, som det anstod
innehavaren av ett väldigt godskomplex. Han tackade i sitt hjärta
Skaparen för de skördar, han såg gulna på slätten, och höll
det för en kristen människas skyldighet att klokt umgås med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
