Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så vackert mellan sina fyra sjöar. Herr Erik, som kom hit på
1400-talet, hade emellertid andra orsaker att glädjas. Hans
fullständiga namn var Erik Karlsson Vasa, och han hade, till
en början med framgång, begynt ett uppror mot Karl Knutsson,
huvudsakligen därför att konungen förbjudit honom att fara
omkring som fribytare på Östersjön och hindra skepparna i
deras lovliga hantering. Följd av en flock upplandsbönder och
skogsströvare drog han anno 1470 upp i landet ovan Långheden
för att, som sed blivit, söka stöd hos dalkarlarna, och i
Hede-mora kände han sig så segersäll att han kallade sig
rikshövits-man och meddelade sin hustru att hon kunde bereda sig på en
drottningkrona, bara han utkämpat en obetydlig strid mot Sten
och Nils Sture jämte en hop dalfolk. Dessvärre gjorde den lilla
striden, som stod vid Uppbo färjestad längre upp på
Kopparbergsvägen, ett brått slut på hans glädje, och vapenlyckan
följde honom inte trognare då han året därpå stred under
Dannebrogen på Brunkeberg.
»Slaget vid Opphöga färja» tillhör just inte de viktigare i svensk
historia, men episoden visar på sitt vis hur de höga herrarna
kapplöpte om att vinna bergsmäns och dalkarlars hjälp. Det
avsides landet ovan Långheden, som dittills haft föga betydelse
utom för gruvfältens delägare, hade med ens visat sig vara en
utomordentlig kraftkälla för dem som ville handgripligen främja
sina syften. Det behövdes ofta inte mer än att de framställde
sina krav såsom varande rikets för att det lättrörda och
frihets-kära folket däruppe skulle öppna penningkistan och lyfta ned
armborstet från väggen. Det fanns pengar hos
»kopparbergsmän, silverbergsmän och järnbergsmän», liksom det fanns
överflöd på mannakraft hos »menige allmogen över alla Dalar»,
och om det också i vardagslag kunde vara si och så med den
inbördes sämjan sonades de alltid inför utvärtes tryck.
Gemenskapen var stor, ty bergsmän och bönder levde under ungefär
samma villkor och voro mer eller mindre beroende av varandra
för dagsverkens och inkomsters skull, och alla betraktade de
yttervärlden, enkannerligen alla översittare och skattekrävare,
med samma envisa misstro. Laglydiga i det längsta, kämpade
de med segt, passivt motstånd för sig och sitt, men sedan deras
kontakt med främlingarna blivit som mötet mellan flinta och
stål, brast här ut en eld som väl tidvis kunde tyna men aldrig
var svår att blåsa liv i. Gustaf Vasas karakteristik av svenskarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
