Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Birgitta Ahlberg: Ovan Långheden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
malmlass arbetade sig fram på de brantbackiga vägarna, och vår
och höst bolmade hyttor och rostugnar och det smälta silvret
rann som en eldflod i formarna. Omkring år 1400 lär
silverberget ha givit bortemot 1 200 kg lödigt silver i nutida mått, och
även om detta är en hög siffra, förstår man gott att
silverbergsmännen inte sutto på bar backe.
Nu äro de gamla knaparna längesen borta, liksom kapellets
helgonbilder vandrat sina färde till Dala fornsal eller nya kyrkan
i Grängshammar, men i sägnernas värld rida de ännu till Tuna
kyrka på hästar med glimmande silverskor. Men än växer
skogen över bergen som för femhundra år sedan,och ängarnas
junifägring är lika paradisiskt frisk som då 1400-talets vallhjon drogo
till fäbodarna med sina kulliga kor. Silvberg är inte bara dystert
och minnestungt allvar, det kan också le — ett betagande leende,
som man minns länge efteråt.
Och nu går marschen till Tuna i silverknaparnas spår, och
backarna sjunka mot slätten, där bebyggelsen sväller och fälten
vidgas och Domnarvet ryker i nordväst. På 1400-talet stego inga
rökar däruppe utom den midsommardag då Borganäs brann,
och älven forsade fritt utan att bindas av järnbruk och
kraft-verksdammar, ofta högeligen oroande då »dalkarln», d. v. s.
vårfloden, kom brusande från Siljan. Byarna voro grå, ty
falu-färgen var inte uppfunnen, åkrarna färre än nu men
ängs-slogarna fler, och odjur av många slag huserade i skogen, som
stod urskogsmörk kring de ensamma fäbodarna. Här hade
Dalalagen sin huvudbygd, där bergsmän och dalkarlar samlades till
ting på udden mellan Tunaån och Frostbrunnsdalen, och Tuna
knapar hade en pondus som spåras ännu i de ord Hans Järta
yttrade då han år 1822 lämnade landshövdingeposten: att ingen
kunde vara landshövding i Kopparbergs län, som ej var i
samförstånd med prosten i Tuna.
Här reste också knaparna en kyrka av tegel och sten, som
måste ha slagit skogsbönderna norrifrån med häpnad och
beundran, trots att den då för tiden inte fått sitt högresta torn.
Hur ståtlig måste inte den spetsiga västgaveln ha varit, sirad som
den var med blindfriser, som härifrån löpte runt hela kyrkan,
tegelportal, spetsbågsfönster och ännu därtill Sankt Eriks och
Sankt Olofs bilder jämte en tiobladig ros i vitt och rött. Där
innanför vandrade man genom en högvälvd pelarhall fram mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
