Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Näsström: 1400-talsmåleri i uppländska kyrkor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Näsström
Eva. Människosläktets urföräldrar är där framställda med
förtroligt gemyt ungefär som den medeltida »familjen Björk». Här
presenteras Adam som en skäggig uppländsk bonde i kolt och
struthätta. Han gräver i jorden med en järnskodd spade av en
typ, som man kan träffa på t. ex. i lantbruksavdelningen i
Hudiksvalls museum. Och här sitter mor Eva och spinner, och två
av hennes pojkar leker med sländan och linstaven, medan den
tredje gungar lindebarnet i vaggan, vilken har samma form som
en vagga från Ervalla, Västmanland, i Statens historiska
museum, utförd i stolpkonstruktion på medar och med små
romanska arkader på sidofälten. Kyrkomålningen låter oss sålunda
se museiföremål i dåtida vardagsfunktion, och vill vi sätta in i
bilden ett medeltida socialt sammanhang, kan vi unna oss att
låta den illustrera en på den tiden allmänt sjungen, från England
importerad slagdänga, med starkt adelsfientlig tendens, om det
klasslöshetens urtillstånd, vari Adam och Eva strängt och
redbart livnärde sig efter syndafallet:
»När Adam grävde och Eva spann,
vem var då en adelsman ?»
En annan inblick i medeltida samhällsliv ger oss en målning
i Ärentunas vapenhus, som också den finns varierad i många
andra kyrkor. Det är en bild med ett moraliserande syfte inlagt
i en mycket drastisk framställningsform. Den visar, hur det skulle
gå för de kyrkobesökare, som tillät sig prata och föra oljud
under gudstjänsten: långörade djävlar grep in som ett slags
kyrko-poliser, av vilka några stack in ett lyssnande huvud mellan
slad-dertackorna i bänkarna, medan andra antecknade skvallret och
nojset på ett pergamentskinn, som måste tänjas ut av ett par
bitska helveteskreatur för att kunna ge plats för det svällande
protokollet. Tack vare en passus i en medeltida predikosamling
vet vi rent av namnet på den diaboliske sekreteraren. Han hette
Tutivillus, och han var förvisso en strängt upptagen person, ty
— som det heter på en målning med samma motiv i Rasbo
kyrka — »de hade så mycken gamman och olåt» för sig i kyrkorna
på den tiden, att pergamentet aldrig ville räcka till.
bveriges mest helstöpta kyrkomiljö — nåja, naturligtvis vid
sidan av Trönö i Hälsingland — möter man ungefär halvannan
mil norr om Tensta. Det är Vendel. På en rullstensbacke i kan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
