Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Lundberg: Borg och herreman. På spaning efter ett förlorat århundrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
okonstlade herden och den ljuvt naiva flickan Maria. Det är,
kan man säga, det borgerliga verklighetssinnet, som här tränger
sig fram, söker få kyrkans traditionsbundna framställningsform
att allt närmare svara mot vad man känner vara verkligt och
sant. Våra egna konstnärer följa med, taga efter, ofta ganska
osjälvständigt, men här och där glimtar ändå igenom något som
smakar svensk verklighetsskildring. Ibland möta vi en Maria
eller Sankta Anna, som vi måste uppfatta såsom en svensk blid
och undergiven borgfru — eller en myndigt befallande sådan.
Kanske tro vi oss någon gång också stå inför en av dessa
självmedvetna, självsäkra, makthungriga och hänsynslösa herremän,
varav vår 1400-talshistoria vimlar.
Men, så underligt det än låter, vi ha faktiskt lättare att komma
till tals med 1400-talets människor än att vinna en åskådlig
föreställning om den omgivning, i vilken de levde, deras boningshus
och rum, deras möbler och husgeråd. Väl kunna vi i
landskyrkornas välvda rum drömma oss vara i borgens salar.
Naturligtvis ha vi rätt att bedöma borgbyggmästarens prestationer
efter vad han åstadkom i landskyrkan. Denna tegelmurning, som
är så enkelt naturligt åstadkommen, på fri hand, med ett
minimum av ställningar och formsättning, men istället med en
säkerhet och en färdighet, som har tegelstenens mått och tyngd
till utgångspunkt och murbruket till smidigt medium, den har
hört hemma även i borgen. Sådana valv ha en förgrenad stomme
av strålar eller ribbor, spända i elastisk kupning. Dessa
valvkappor, som blott äro en halv tegelsten tjocka, 10—12 cm, de
äro nu klingande porösa i godset, överdragna med ett lika
klingande »äggskal» av puts. Men när de byggdes, då fogades de
samman av små enheter bit för bit, av tegelstenar och
murbrukets våta, mjuka materia.
Och så äro de tunna tegelkuporna förenade med massiva
grå-stensmurar, dessa väldiga murbestar med gråstenens drumliga
tjockhudingar staplade på varandra, till synes på måfå, utan
behuggning, men ändå, hur ledigt, hur naturligt. Det är som om
en jättekarl hade slängt tillhopa stenarna med en enastående
tur, så att det nya blocket ramlar ned och passar precis i fickan,
utan möda, utan tillpassning. Och hur »råkar» inte färgverkan
bli utsökt som den subtilaste blonda mosaik — i grått och
grå-blått, i skärt och gulrött, i gnistrande grönsvart hornblände och
mjölkvit kvarts. Ytan är dessutom slät och fin, och detta utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
