Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henrik Sandblad: Konsturet i Lunds domkyrka och den senmedeltida världsbilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsturet i Lunds domkyrka
vrider sig långsamt runt sin egen axel. Vid konjunktion ser man
endast den svarta delen, men därefter framträder allt mera den
vita på den sida som är vänd mot solen, först såsom en tunn
månskära, vilken efter hand växer och efter första kvarteret
blivit till halvmåne. När sol och måne kommit i opposition och
det är fullmåne, synes endast den vita delen, vilken sedan
under de två sista kvarteren allt mera krymper och vid nästa
konjunktion åter är helt mörk.
Detta är inte allt som kan beskådas på det märkliga uret —
där finns åtskilligt annat, som är värt ett närmare studium. Vad
som här återgivits utgör dock det väsentliga i den astronomiska
världsbild, som var gängse under det tidevarv, då konstverket
ursprungligen kom till. Vi ha sett hur hela det kosmiska system
det framställer grundar sig på den tanken, att jorden är
världsalltets fasta medelpunkt, varomkring alla de skilda himlarna —
på tavlan företrädda av solen, månen och fixstjärnorna — välva
sig i ständigt kretslopp, och därvid i sina inbördes rörelser
utföra ett meningsfullt samspel, som ger den jordiska tillvaron dess
regelbundna växling och låter ana den fullkomlige mästaren
bakom skapelsens verk.
När 1400-talets lundensiske kyrkobesökare stod framför sin
helgedoms sällsamma konstverk, var han säkerligen fylld av den
största förundran över konstnärens skicklighet. Men det förlopp,
som han på urtavlan kunde följa från den ena kyrkodagen till
den andra året runt, det var för honom intet obekant. Med lika
spänd uppmärksamhet hade han följt det i själva naturen, väl
vetande hur mycket hans dagliga livsföring därav berodde. Där
hade han lärt känna det mest sinnrika av alla konstverk, i vars
väldighet han själv och hans jordklot tedde sig som det minsta
stoftgrand, och vars fulländade mekanism dock blivit till endast
för det jordiska släktets skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>