Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Uti vår hage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har Heidenstam angivit vad som ger hagen dess särprägel: den
är betesmark. Detta skiljer den från de sydsvenska lövängarna,
som hävdades genom slåtter. I Skåne är hagens motsvarighet
sålunda inte lövängen, utan den trädlösa eller trädfattiga fäladen,
som inte bara har markflora och markbeskaffenhet gemensamma
med hagmarkerna, utan bl. a. också rikedomen på pyramidenar.
Hagen är visserligen inte en kulturskapelse i alldeles samma
mening som lövängen, där det åtminstone på sina håll låter sig
tänkas att träden från början varit planterade; inte heller ser
man fornåkrar så ofta ha förvandlats till hagmark som till
hemäng av sydsvensk typ. I hagen har människans åtgärder nog
mestadels inskränkt sig till gallring bland träden och
borthuggning av busksnåren, och i övrigt har terrängen överlämnats åt
kreaturens omedvetna landskapsvård. Motsatsen mellan
avsiktligt frilagda gläntor och buskbevuxna »runnor», som ger
lövängen dess tycke av park, kommer inte till synes, utan
trädbeståndet är mer jämnt fördelat — detta också av det skälet, att
små plockåkrar här inte som i lövängarna legat insprängda i den
ursprungligare vegetationen. Men ändå har hagarna alltid hört till
inägorna i byns eller gårdens närmaste grannskap; man finner
sällan eller aldrig en hage annat än i intimaste samband med
nuvarande eller forntida bebyggelse.
När plattcharmörerna med känsligt darr på rösten sjunger
om »björkarna därhemma» och Hötorgsmålarna placerar sina
röda stugor bland grönsaker, i vilka man med lite god vilja
känner igen sagda träd, kan de vara säkra om att knipa sin
publik inte bara därför att deras »konst» i dessa fall verkligen
speglar något väsentligt svenskt, utan också därför att en
björkhage ännu för en mansålder sedan låg inpå knutarna vid
varannan uppsvensk bondgård och så för otaliga av våra landsmän
kommit att förbindas med de allra outplånligaste barndomsminnena.
Fröding har uttryckt detta i den strof han ägnat en »dunge»,
vars syskontycke med ett stycke värmländsk hagmark är
oförnekligt: »Den dungen är mig kär, min barndom susar där».
För en konstnär eller diktare, som växt upp i Mellansverige,
i Mälarlandskapen eller Värmland, faller det sig därför helt
naturligt att välja hagmarkerna som nationellt särpräglat motiv. Då
Alfred Wahlberg, Edvard Bergh och deras jämnåriga ville skapa
ett svenskt landskapsmåleri, verklighetstrognare än romantikernas
dekorationer till något slags vildmarksopera, sökte de sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
