Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Uti vår hage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uti vår hage
nagar. När svensk lyrik är som bäst, har den gärna en klang av
folkvisa; och folkvisans genius bär en nylövad björkkvist i han
den. För övrigt: vi må vara aldrig så övertygade om diktarens
plikt att försänka sig i nuets bottenlösa ohygglighet, att »sjunga i
denna natt», eller aldrig så fasta i tron på funkisgator och
fabriks-gårdar som den enda rätta grobädden för en tidsenlig poesis blå
blomma, innerst hyser vi nog ändå lite var en outtalad längtan
till det ljusa och lyckliga och sorglösa, till idyllen. Och i det
uppsvenska landskapet av gråberg och leråkrar är hagarna nästan
ensamma idyllens boplatser. Den kan här aldrig få samma
rikedom och fulltonighet som ett engelskt parklandskap eller ens en
gotländsk löväng, därtill är dess villkor alltför karga; men åandra
sidan räddas den just härigenom från äcklighet och övermättnad.
Björkhagen är det friskaste, det yngsta av allt i det mellansvenska
kulturlandskapet. Ingenstans märker man tydligare de första
vårtecknen redan innan blåsipporna börjat tindra upp bland
fjolårslövet; det är i en björkhage, Karlfeldt i »Vinterorgel» går
ut för att möta den allra tidigaste förvåren:
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
del växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin —
Ingenstans kan den svala majsolen smeka lika ömsint, och
ingenstans är sommargrönskan lika mjuk och lätt och
genom-dränkt av blont ljus. Men ändå blir hagarna inte barnsligt
menlösa, därtill är de alltför uråldriga. I en Upplandshage ser man
kanske oftare än någon annanstans ett bygravfälts hopsjunkna
små kullar avteckna sig som rundade, halvt omärkliga
upphöjningar under grästorven; och mångenstädes i Mälardalen är
hagen säkert jämngammal med själva marken, som röjdes ren från
buskar och började betas så snart den stigit upp ur vattnet.
Hag-markerna är inte omänskliga och tidlösa som den obrutna
terrängen; de har del i det historiska skeendet, och den sekellånga
beröringen med människorna har skänkt dem ett tidsperspektiv
som den orörda naturen saknar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
