Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sten Selander: Uti vår hage
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stålörten med deras starka beskhet; blåklockor, stjärnblommor
och andra arter skjuter nya blomskott från sina stympade
stjälkar; andra åter, som ögontröst och höstfibbla har kunnat hålla
sig kvar i beteshagarna därför att deras normala blomning infaller
så sent. Nu är tiden kommen också för den del av hagens
växtvärld som intresserar åtminstone stadsbor mest, svamparna:
ängschampinjon och blodriska, vilka ju har sitt förnämsta
hemvist just på hårt betad, lite fuktig hagmark, grynsopp,
snöbollschampinjon, vaxskivlingar, röksvampar och många andra.
Varje försök att ge en bild av hagarnas vegetation måste
emellertid bli mer eller mindre godtyckligt. Ty beteshagen är ju inget
naturligt växtsamhälle med konstant sammansättning, utan dess
llora skiftar allt efter de olika växtsamhällen varur den framgått.
Detta gäller också träden och buskarna. Det är ju inte sagt att
trädbeståndet alltid utgöres av björk; ofta ingår också tall, och
ibland består det av ek och andra ädla lövträd som bildar de
sista, uthuggna resterna av en forntida lund. I dylika fall hyser
hagen oftast även ruggar av illa tilltygade hasslar, som tack vare
sin nästan obegränsade förmåga att skjuta skott från rothalsen
tålt vid att betas av från sidorna, tills de antagit formen av
jättelika hattsvampar, eller i värsta fall funnit en tillflykt inne bland
enar och andra bättre väpnade buskar.
Också buskvegetationen vittnar om hur helt betningen avgör
vad som kan växa i hagmarkerna. Granbuskarna är fåtaliga,
stympade och hårt efterhållna. Men de vassa och i kornas tycke
osmakliga enarna frodas och blir vackrare och mer tätvuxna
än annars; den trädformiga enen, som knappast alls förekommer
utanför Norden och därför med rätta kallats var. suecica, hör
framför allt hemma i hagarna. Och de lövbärande buskarna och
småträden är nästan alla taggiga och därför föga aptitliga för
betesdjuren. Nypon, slån, hagtorn, krusbär, vägtorn och de
torn-beväpnade vildaplarna tillhör ju alla hagmarksfloran, i södra
Sveriges skärgårdar också björnbären; och de små päronträd, man
ibland ser förvildade i hagarna, är försedda med stadiga tornar.
Svårigheten att beskriva hagmarkens växtlighet
sammanhänger också med att den varierar i olika landsändar. Den skildring
som här givits avser närmast några hagar på Brolandet vid
Sigtuna och kan väl i huvudsak gälla för hela det mellansvenska
stråket från Mälarlandskapen till Värmland. Men dessutom är
hagar vanliga på det småländska höglandet, i alla våra öst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
