Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ernst Manker: Dagar på Tjörn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med klara besked om skillnaden mellan mitt och ditt även här
ute. På kullar och solbrända sluttningar ligger här och där ett
gravkummel från hedenhös i sin evighetsslummer, som väktare
på kullarna står ännu en och annan väderkvarn, och nere på
åkern står »kragemärra» — Tjörns väldiga storhässja - i väntan
på bönåkerns frodiga gröda. Det är framför allt krakemärren,
väderkvarnen och stenhagen (»haggåln») som ger
kulturlandskapet på Tjörn dess säregna karaktär. Öns karaktär i dess helhet
är så pass märklig, att gamle Holmberg efter närmare
bekantskap skrev: »Ehwad wi fästa oss wid ortens naturbeskaffenhet,
dess historia eller dess befolkning, måste wi betrakta denna ö
såsom den märkwärdigaste fläck af Bohuslän.»
Tjörn kan liknas vid en nöt med en god kärna under det hårda
skalet — men också vid ett hjärta med sina kamrar, där det
pulserar en varm ström av liv. Det var officiellt för att utröna något
av denna kärna och detta pulserande liv jag kom att ligga ett par
sommarmånader på Tjörn. Men än starkare var en inre drift.
Tjörn var dock min fäderne- och födelseö, som jag inte sett på —
24 år. Det var sålunda med något av den förlorade sonens
botfärdighet jag kom.
Ens födelseort är väl alltid världens medelpunkt. Andra ställen
på Tjörn kunde ligga i utkanten, men hemma var i mitten för de
småparvlar som sprang på gården Lind den yttersta gården
på Hakenäset. Och när far och mor bröt upp med oss alla och
seglade ut genom Hake fjord och in genom Älvsborgsfjorden och
uppför Göta älv, då var det som att fara ut i det okända på äventyr.
När jag nu kom tillbaka, såg det ut som om Lind och Hakenäs
ändock inte låg i mitten. Landsatt på Höviksnäs ringde jag efter
en bil, och när jag nämnde Hakenäs, hörde jag på något avstånd
från mikrofonen ett dämpat men innerligt menat Usch! Det var
gengasbilens ägares reaktion inför Hakenäsvägen. Och när vi
kom till Skrivarelia, förstod jag honom väl. Först när vi tömt
bilen och backat tre gånger kom vi upp. Sådan var vägen till min
barnavärlds medelpunkt — ute på näset. Den skulle ha omlagts
för längesen till en rak och bred autostrada. Men då var bönderna
inte ense; nu har de samsats men får ge sig till tåls med sin gamla
väg. Jag kom dock inte att sörja däröver. På denna väg fanns det
ännu grindar — så trevliga grindar, att man gärna steg av för
dem. De lyfte sig högt på stadiga stenstolpar och stängde sig själva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
