Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svante Lundgren: Vandring genom tio fjälldalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rundande välver sig oppåt. Ytan är brungrön av en sparsam
vegetation och fårad av vattnet. Verkar oändligt gammal. Längre
opp vidtar blockmarker och väldiga snödrivor. Där är sjöarna
isbelagda ännu. I högslättens bortre kant står en av de vildaste
kedjorna i Sverige, de vill söndersplittrade topparna mellan
Pårtetjåkko och Pelloreppe. Vi räknar in dem: Saitaristjåkko,
Palkattjåkko, Tvillingryggen, Lullihatjåkko, Pelloreppe.
Men så snart vi vänt Luottolako ryggen och rundat Tsäkkoks
östra hörn, domineras fonden av Svenonius glaciär med dess
ståtliga isfall, och därbalcom finns toppar utan namn. Jag vet
inte, om de ens är bestigna alla. Det namnlösa berget vid
gla-ciärens översta del vänder en vild och troligen ej så alldeles lätt
kam mot öster. Vi besluter oss för att bestiga det. Uppe i isfallet,
som vi i förbifarten vill titta på, möter vi emellertid dåligt väder
med vassa snökorn i luften och plötsliga täta toppdimmor. En
bestigning i oväder är meningslös, vi vänder neråt igen. På
glaciären ligger fullt av döda lämlar, på ett ställe 15 stycken.
Pe är väl stupade under någon av blind instinkt företagen
vandring i fjol. Någon levande lämmel har ingen sett i fjällen i
år, däremot döda, lite urlakade exemplar här och där. Bristen
på gnagare gör, att fjällvråkarna lyser med sin frånvaro i år.
Däremot svävar svarta fåglar över mången dal, och ropet »korp,
korp» klongar från branterna.
Medan vi över slenskravel och snöfält knogar oppåt
Jekna-vagges pasströskel, klarnar det på nytt, och trots allt får vi
vackert om också kallt och blåsigt väder genom denna storslaget
alpina dalgång. Toppdimmorna hänger dock envist kvar och
varslar om kommande sämre väder. Men då vi svänger ut i
Sarvesvagge, kostar Ritanjunjestjåkko — som håller vakt där
Sarvesvagge i mellersta delen gör en kraftig sväng — på sig ett
knippe sol och lyser festligt mot de skuggade bergväggarna i
Skaite. Bergets branter är liksom randade av en jätteharv:
djupa klyftor mellan vassa kammar. Ljus och skuggor skiftar
med molnigheten och alltihop är otroligt vackert. I en mera
all-daglig belysning skulle intrycket av denna vår tredje dal ha
blivit annorlunda, troligen skulle den tett sig mycket mindre
imponerande. För det är inte bara rynkorna och vecken i jordens
panna, som gör fjällvärlden till vad den är. Nej här verkar ett
samspel av smått och stort, från lavmattan under fotterna och
upp till de enorma stenkolosserna. Men först och sist är de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
